4 Januari

Som jag skrev för jättelänge sen så var det iaf att om det inte löste sig med boende för mig och Sofia i Sthlm så skulle jag ta mitt pick och pack och dra.

Vilket jag har gjort, dock så gick det inte lika smärtfritt som man kan önska. Jag har hamnat i en jättekonflikt med mamma och pappa, som tyckte att jag skulle välja mellan Sofia och familjen, vilket jävla ultimatum. Men men. Jag hoppas att det någon gång i livet löser sig, det gör jag verkligen. Jag är bara så ledsen, för de som blir mest drabbade är mina små hjärtegull Josefine och Jacob. Jag saknar dom så extremt mycket.

Så nu bor jag i Fagersta, jag har lämnat Stockholm. Någonting jag velat göra sen jag gick på Grimsta. Det känns skönt men ändå jobbigt. Jag lämnade så mycket, eller egentligen inte, eller jo, okej. Jag ska försöka förklara, jag lämnade att appropå ingenting kunna gå hem till Bella och säga hej, att kunna messa Laley och säga "Let's go till donken och göda globen" eller att bara kunna sitta och röka cigg på cigg och prata om livets svårigheter och glädjeämnen, jag lämnade att gå till Ku på onsdagarna, snacka skit och dricka rättvisemärkt kaffe, stunderna nära gud och dom som vet så mycket om mig, om hur jag kämpat och nu kommit frammåt, jag har lämnat arbetet med konfirmander som jag trivdes så extremt bra med, jag har lämnat att åka till Statoil med Fia mitt i natten och köpa mat och sen sitta i hennes bil tills klockan blir 5 på morgonen, jag lämnar sushiluncher med Jojjo, att sitta på mitt fd jobb och klaga över diverse sötsug och att det inte händer någonting. Jag lämnar massor och det är mycket jag måste vänja mig vid, jag måste vänja mig vid att inte ha allt ovannämnda så lättillgängligt, det är jobbigt kan jag lova.

Men jag hoppas ändå att ni finns kvar! Att ni fortfarande är mina vänner, att ni alltid finns där för mig. För även om jag inte kan komma inom 10 minuter så finns jag här, jag lyssnar och jag vill finnas där för er lika mycket som förrut. Det är bara ett avstånd, det klarar vi, ellerhur mina kära? Visst klarar vi det?

Annars så har jag kommit på att jag har blivit jättekorkad på äldre dagar... Jag måste börja skolan igen, ska läsa natur b så jag kan plugga till sjuksköterska, sen blir det speciallisering till pskyriatri, så min vackra yrkestitel kommer bli Speciallistsjuksköterska inom psykriatri. Häfftigt va?
Bara 5 års studier bort!
Jag saknar skolböckerna!

Jag vet inte om jag kan förstå det ännu, men singelbittra, ensamna Jessica som trodde att hon skulle få leva i ofrivilligt celibat hela livet, oälskad och ensam. Är inte ensam längre, jag har hittat kvinnan med stort K, min prio 1, min älskade!
Sofia, om du bara visste hur mycket du berikar mitt liv! Jag älskar dig så otroligt mycket!

Nu får det vara nog för ikväll!

Med kärlek!