21 Juli

Jag har använt natten till skrivterapi.
Det var 1283 dagar sen och smärtan är lika skarp då som nu.

Jag vill bara att mardrömmarna ska sluta, att jag ska klara av mörker, men jag kommer aldrig klara av att någon håller i mig så att jag inte kommer loss.

Det snurrar, snurrar och snurrar. Människorna i tunnelbanevagnen äcklar mig och min värld snurrar när jag åker över vattnet som delar Södermalm och Gamla Stan. Stockholm är vackert hinner jag tänka innan det plingar till i högtalaren och en röst sprider sig i vagnen och hela tåget.
På grund av en oklar anledning så har polisen spärrat all tågtrafik genom centralstationen så tåget stannar i Gamla stan och åker sedan tillbaka. Jag beslutar mig för att gå till centralen och vänta på att pendeltågen börjar gå. Så där går jag, i strömmen av alla andra människor som mekaniskt går åt samma håll. Men när tunneln slutar så slutar strömmen och klumpen av mekaniska människor skingras och alla går sin egen väg, likaså jag.
Gränderna är tysta och stilla, jag tänder mig en cigarett och lågan lyser upp mina händer, glöden lyser i mörkret. Det är den 14’de januari 2005, det är kallt och jag har precis varit på Erstagårds kliniken och hälsat på Bosse som alla andra dagar 3 veckor tillbaka. Bosse är min biologiska pappa som jag knappt haft kontakt med de senaste 2 åren. Tills han ringde från karolinska sjukhuset samma dag som vi kom hem från julfirandet med släkten i Hälsingland.
Sen dess har det varit samma meningslösa åkande fram och tillbaka, samma meningslösa handlande av saker som han behöver, strumpor, mjukisbyxor och kanske en ny t-shirt. Jag är besviken på min bror, han kan faktiskt åka med mig, jag borde inte behöva åka helt själv och hälsa på.
Nu i efterhand så undrar jag om det inte hade hänt om jag bara hade haft min bror med mig dendär kvällen den 14’de januari. Men det är inte hans fel, var det mitt eget?
Jag kommer in på Drottning gatan och ett par passerar mig, kvinnan är mycket vacker och något berusad men inte odräglig, mannen lika så. De känns så perfekta, som tagna ur en film. Säkerligen så har de tillbringat kvällen på en restaurang med några glas vin och en stor dos av romantik. Åsynen av paret får mig att känna mig ännu mer misslyckad, jag är 16 år och ensam, jag har aldrig haft en riktig pojkvän eller flickvän, jag är varken snygg eller har fina kläder.
När Sergels torg öppnar sig framför mig med sin stora trappa och myllret av människor så känns det väldigt inbjudande att sätta sig och röka ännu en cigarett och titt på människorna som går hit och dit i beslutsamhetens tecken. Jag faller för frestelsen och en cigarett blir två som sedan blir tre. Människor fascinerar mig, dess beslutsamma steg och glada uppsyn. Varför är jag aldrig sådär riktigt glad?
Efter ett tag så märker jag att en man tittar på mig från andra sidan av trappan, han är mörk, har en svart jacka och beiga byxor och han haltar. Det känns som om han känner sig lika misslyckad som jag gör, men efter en stund så känns han iaktagelse av mig obehaglig och jag vill veta varför han tittar. Men svaret kom snabbare än vad jag trodde. Han kom fram och frågade mig om en cigarett, jag bjuder honom på en och han sätter sig. När han tänt cigaretten så börjar han småprata lite, fråga om jag fryser och så vidare. Jag vill inte prata, jag vill bara ensam med min smärta och min ensamhet, men jag svara ändå artigt att nejdå jag fryser inte, hans närvaro är obehaglig och jag känner att hela min varelse vill därifrån så jag reser mig, tackar för sällskapet och börjar gå ner för trappan mot tunnelbanan för att gå igenom där till pendeln.
Då reser han sig fort och tar tag i min arm och trycker mig mot sig och jag känner någonting hård tryckas mot revbenen. Min första tanke är att han har en pistol, det känns precis så.
”Vi går en bit, jag kan följa dig till pendeln” viskar han i mitt öra och jag är helt stel av skräck men benen börjar ändå att gå upp för trappan.
Han håller mig nära sig och det ända jag tänker är att jag ska skrika, skrika högt och springa därifrån, fort. Men min kropp lyder mig inte, jag får inte fram ett pip och mina ben känns som gummi, jag tror att han ska skjuta mig. Vi går men jag vill springa, vi är tysta men jag vill bara springa.
När han svänger in på Klara norra kyrkogata så inser jag snabbt vad som kommer att hända. Jag vill springa snabbare och skrika högre, jag är livrädd och min kropp lyder mig inte. Det är den värsta känslan jag någonsin varit med om.
När vi kommit ner ungefär 30 meter på gatan så för han mig mot en port, den är upplyst och har tre trappsteg, men man ser den inte från vägen, det står en container för.
Där blir han plötsligt väldigt våldsam, han har tagit bort det som han tryckt mot mina revben och tvingar min hand ner till sitt könsorgan, han tvingar mig att runka honom, inte genom ord utan genom sin blick och sina beslutsamma och hårda rörelser. Han styvnar och han blir mer och mer våldsam, han trycker mig mot väggen i porten och det känns som om min ryggrad ska knäckas mot järnräcket. Jag har ont och min kropp lyder mig fortfarande inte, helt plötsligt så känner jag någonting riktigt kallt mot mitt eget könsorgan, det är hans hand som tar på mig, jag äcklas och han försöker kyssa mig, jag äcklas ännu mer och vrider bort huvudet och han biter mig i nacken.
”Skriker du nu så dödar jag dig” viskar han i mitt öra. Jag kan inte svara, jag är förlamad och stum. Då drar han ner mina byxor och trosor, inte långt, men tillräckligt för att mitt könsorgan ska blottas i den kalla januariluften.
Där i en port på Klara norra kyrkogata i skuggan av en container så tränger han in i mig, det känns som en eld som sprids i hela min buk och det gör förfärligt ont. Jag kan inte göra någonting, mina ben är gummi och jag är tryckt mot en vägg med ett järnräcke i ryggen. Han blir våldsammare och våldsammare, han är stor och stöter sitt könsorgan hårt in i mig, men efter en kort stund så drar han ut den, knäpper sin gylf och drar sedan upp mina byxor.
”Vi går någon annan stans” viskar han i mitt öra och tar ett hårt tag om mina axlar, jag är fortfarande en stum gummibit utan vilja.
Vi går längre ner på gatan och han tar mig ner i ett parkeringshus. Precis efter nerfarten så hittar han en lastkaj, och för mig med bestämda steg dit, hans våldsamhet skrämmer mig mer än det jag vet att han kommer tvinga mig att göra. När vi kommer upp på lastkajen så får ha ner mig på knä och han öppna åter igen sin gylf och hans könsorgan blottas bara några centimeter framför mitt ansikte.
”Sug din hora” säger han och tar tag i mitt huvud, trycker mig mot honom och han för in sitt organ i min mun. Jag sluter läpparna runt om honom, jag vågar inget annat och han för mitt huvud fram och tillbaka med beslutsamma rörelser och stönar. Efter ett tag så känner jag någonting salt i min mun, jag vill kräkas, jag vill bitas, jag vill skrika. Men jag kan inte göra någonting och han drar ut sitt organ ur min mun, hans handlingar är häftigare än förrut, han är styvare än förrut och han är större än förrut. Med en knuff får han ner mig på rygg, jag slår huvudet i en gallervägg och det känns som om jag blöder. Våldsamt drar han ner mina byxor och tränger in i mig med full kraft, smärtan i mig går inte att beskriva med ord och det känns som om jag ska svimma, men jag blundar bara och för andra gången på mindre än 15 minuter så tar han mig hård och utan en uns av mildhet. Jag vill dö men han fortsätter att stöta sitt könsorgan hårdare och hårdare in i mig en lång stund. Jag blundar och ber till Gud att få dö. Han drar upp dragkedjan på min munkjacka och drar den av mig samtidigt som han stöter sig längre och längre in i mig, jag går sönder både inuti och utanpå, han drar upp min t-shirt och tränger in sina händer under min BH och tar omilt på mina bröst. Han klämmer på bröstvårtorna och stöter, hårt, bestämt och biter på mitt högra bröst. Sen slutar han stöta, slutar bita och lägger sig med hela sin tyngd på mig och stönar högt, nästan pustar ut.
Sen blir han snabb, han reser sig, drar upp sina byxor och jag kommer fort på fötter, drar upp mina egna byxor och börjar gå. Han kommer efter men tar inte tag i mig, helvetet är slut och jag vill försvinna från jordytan.
Hela vägen till centralen så går han bredvid mig, jag säger ingenting, jag planerar i huvudet hur jag ska hoppa framför tåget så jag slipper skammen och smärtan. Jag skäms för att jag inte skrikit eller skriker nu, jag skäms för att jag lät honom ta den finaste gåvan jag hade.
Jag går genom dörrarna och genom spärren, han är inte efter mig längre så jag börjar springa ner mot perrongen. Tåget står inne och jag vill åka hem, jag vill duscha, jag känner mig så äcklig. När jag väl sitter på tåget så står det still, jag tar av någon anledning upp telefonen, jag gråter och ringer Elin min närmsta vän. När hon svarar så snyftar jag fram orden: ”Jag har blivit våldtagen.”
Hon frågar vart jag är och säger åt mig att gå av tåget och det gör jag, hon säger också att jag ska stanna där, att hon kommer. Jag gråter och går upp i vänthallen och sätter mig i ett hörn. Jag vet att Elin är hemma i Väsby och att det kommer ta minst 20 minuter för henne att ta sig in, trotts att hon får skjuts. Efter en stund så går jag ut och tänder en cigarett, tårarna rullar stora och salta ner för mina kinder. Då ringer min telefon, ett nummer jag inte känner igen och jag svarar. Det är en polis, Elin har ringt och det är en man. Han frågar vart jag är och jag säger att jag är ute vid pendeltågsingången vid Klarabergsviadukten och han ber mig att gå mot polisbilen som står på parkeringen. Jag hinner inte fram förens jag möts av två poliser, en kvinna och en man.
”Är du Jessica?” frågar kvinnan och jag nickar och snyftar.
Det tar mig in på polisstationen som ligger på centralen och jag får sätta mig ner, jag har ont i hela kroppen och blöder från mitt underliv, det känns som tusen knivhugg samtidigt som jag bara vill försvinna ner i en vattenpöl.
Då öppnas dörren och Elin kommer in, hon kramar mig och jag börjar gråta ännu mer, allt känns så overkligt. Den manliga polisen vill prata med Elin i ett annat rum och de går iväg och den kvinnliga sitter kvar med mig. ”Vet du vem det är?” Nej. ”Har du träffat honom förut?” Nej, och så vidare. Sen så stakar hon fram frågan ”Har du haft sex förut?” Jag börjar snyfta igen och skakar på huvudet, då utbrister hon ”Vilket jävla svin” Fan vad jag hatar såna män!”
Elin och den andra polisen kommer tillbaka och han frågar igen om de ska ringa min mamma, jag nickar och de förklarar att vi måste åka till gynakuten och att han ber min mamma att möta oss där. Jag bara nickar och efter några minuter så sitter vi i polisbilen, jag och Elin i baksätet hon håller min hand och stryker tummen mot min handrygg. Jag tittar ut genom fönstret och ser det Stockholm som jag för bara 2 timmar sen var vackert, nu vill jag bara komma där ifrån och aldrig komma tillbaka.
När vi kommer till Karolinska sjukhuset så går vi igenom ett antal korridorer och när vi kommer till gynakuten så ser jag mamma och Magnus stå i väntrummet, mamma vill krama mig, jag vill inte att hon ska röra mig, jag skäms och jag är äcklig. Jag ser att hon gråtit och Magnus ögon är blanka, det är första gången jag sett honom gråta på alla de 12 åren som han varit tillsammans med min mamma.

Jag visste redan då att skammen aldrig skulle försvinna, men att min mammas första fråga till polisen som ringde var ”Är hon full? Har hon druckit?” visste jag inte när vi satt där i väntrummet, jag kommer nog aldrig att förlåta henne för det.


Han tog den finaste gåvan som jag någonsin skulle kunna ge till en annan människa. När jag fyllde 15 så bestämde jag mig för att jag ska ge den till någon riktigt speciell, 10 månader senare så tog han den ifrån mig.

Nu när jag är 19 så har jag träffat den speciella personen som jag skulle villja ge min gåva till, men den är redan förbrukad.

Nu är klockan 04:21, jag gråter och skakar, dethär är första gången på 3½ år som jag går igenom hela kvällen minut för minut i mitt minne.
Jag hoppas att det för någonting possetivt med sig.