31 Augusti

Det är en känsla som infunnit sig under de två dygnen som jag sovit bort.

Känslan av att du driver bort, långsamt, som en roddbåt man glömt förtöja vid bryggan som sakta men säkert försvinner iväg. Jag vet att det inte är rättvist att likna dig vid en roddbåt, du är för fin för det. Men den dåliga förtöjningen var mitt svek och det känns nu som om du är påväg bort. Sakta sakta.
Du kom mig nära fort, ritigt nära, riktigt fort. Med din brutala ärlighet bröt du dig igenom min bubbla som är mitt skydd. Den bubblan som det kan ta folk flera år att komma igenom, spräckte du på några veckor. jag säger inte att jag inte ville att du skulle ta dig igenom, det var en skön kännsla, kännslan av att inte behöva dölja ett piss.
Men nu känns det som om du driver bort, jag vet inte om det är hösten med alla dess måsten, eller om det bara är någonting jag fått för mig.
Det jag inte bara fått för mig är att jag inte vill att du ska försvinna, du betyder för mycket för det och jag vet att det kan ta lång tid, om någonsin, innan du litar på mig igen, jag är också väl medveten om att du kanske inte kan göra det igen. Jag förstår det.
Du har bara vänt uppochner på hela min verklighet med din existens.

Nu ska jag kolla på Madicken och sova.

Med kärlek!

Godnatt