24 september

Systrar och bröder, kära blogläsare!
Jag ska nu försöka förklara detdär med min dragning till kyrkan och det som händer i stiftet och hur jag faktiskt kan koppla bort allt annat och strunta i allt som komma skall när jag ska ut till Graningen Stiftsgård en helg.

Helgen började med att jag stressade som fan, åkte hemifrån en timme innan jag egentligen skulle vara där och resan tar dryga 2 timmar från väsby.
Jag svettades ömsom frös av stress på bussen från Slussen och den dryga kilometerllånga promenaden från bussen till gården är inte att tala om, jag hade en ''såndär dag'' när jag kom fram.

Men såfort jag gick in på den lilla avtagsvägen och upp för backen förbi Stallet för att snart se både Boo och Kihl stugan så fylldes jag med ett lugn som inte kan beskrivas. Mina lungor fylldes med luft och jag kunde andas. In och ut, lungor fylda med luft och all stress försvann.

Fredagskvällen började med en liten föreläsning om trons utveckling i livet för att sedan fortsätta med mässa nere i kapellet. Vad som händer inom detta kapell stannar där. Men det som verkligen händer går inte heller att beskiva. Det man upplever inuti sigsjälv under de få stunder man är där och har mässa eller andakt under en helg är så otroligt kraftgivande och mysiga så alla ord är en underdrift.
Samtidigt som det inte går att vara på Graninge och i kapellet utan att börja gråta. Men det kommer vi till under lördagen.

Sen så avslutades kvällen med lekar och småsnatter med min rumskompis Johanna.

Lördagen började med en underbar frukost i stora matsalen med utsikt över vattnet. Kära vänner, jag hatar frukostar, det är äckligt och oftast så mår jag illa efter att ha ätit innan 11:15 men icke på Graninge! Där finns det fil, olika sorters flingor, müsli, massa frön att ha på filen och flingorna, russin, torkade aprikoser, frukt, kaffe, juice (vars standard dock har försämrats med åren men iaf) massa olika bröd, skinka, ost och grönsaker, ägg och gröt.
En perfekt frukost helt enkelt!

Sen var det jobb, jobb, jobb hela dagen fram till efter middagen. Så var det lite chilltid och andakt.

Och jag säger bara det, systrar och bröder, kära blogläsare. Ni som tror att killar i tonåren inte gråter har fel. Lördagskvällar på Graninge, när man kommit in i stämningen, ner i djup bön eller meditation med ett ljus i handen i ett eget hörn av kapellt slutar oftast i gråt. Man gråter för all stress, man gråter för de man älskar, man ber för de man älskar och man ber för de man hatar, man ber för framtiden och för kärleken och det slutar med tåriga ögon och snorig näsa.
Men man mår så otroligt bra när man sen går ut i den kalla kvällsluften och kan andas in, fylla lungorna med energi och bara vara. Det går inte att beskriva.

Sedan åt vi ännu mer och hade oplanerat häng i allrummet som slutade i vidriga historier av Kim och lite elefanter.

Sen var et något som hände. Telefonen ringde. Det var personen som jag saknade mest just då, hon som jag vill ska få uppleva det jag nu försöker beskriva, min andra hälft, min bättre hälft och jag insåg hur förbannat mycket jag saknade henne.
Jag skulle kunna dela dendär obekväma 80' sängen för alltid om det var för att jag fick dela en med henne.
Då ville jag bara hem! Hem hem hem, hem till hennes doft, hem till hennes närhet, hem till henne!
Men jag insåg senare att jag troligen hade behövt gå iaf till slussen och att jag hade waistat massa pengar för församlingen helt i onödan om jag drog. Så jag släckte lampan och sov ist.


Söndagen bestod av den prefekta fruckosten igen, packning, städning, avslutande om trons utvecklig och utdelning av diplom.

Och när vi stod på busshållsplatsen och väntade på bussen så kom det tillbaka till mig, stressen om allt som måste göras som jag glömt i ungefär två dygn och jag var inne i samma cirkel igen och jag vill nu bara tillbaka till lugnet!

Systrar och bröder, kära blogläsare.
Jag hoppas att ni hittat er plats för återhämtning och andning, jag har hittat min.

Med kärlek!

Godnatt!