Time heals everything, but I'm still waiting....

''***säger: Hur har du lyckats glömma allt du varit med om? Jag måste få några bra råd i hur man går vidare
*** säger:
kan jag få ett svar av dig? snälla
Mr. J säger:
Grejen är den att jag har inga knep. Själv har jag inte glömt någonting. Det florerar i mitt eget huvud 24/7 och jag har inte sovit en hel natt på 2½ år. Det ända jag gör är att hålla mig sysselsatt och att jag försöker tänka på annat och hoppas på att snart så får jag sova en hel natt utan mardrömmar och att vakna av att man gråter så kudden är blöt,
att jag ska kunna åka buss och tåg utan att vara rädd, att jag ska kunna åka in till stan utan att vara rädd och att jag ska kunna låta någon komma mig nära igen utan att vara rädd.''

Vadfan tror du att jag är? Nån specialist i hur man kommer över traumatiska händelser som man fått uppleva?
Ska jag vara ärlig så har jag inte ens nån lust att hjälpa dig ett skvatt. Jag känner ingen som hellst empati för vad du har fått gå igenom iom att du är anmäld och dömd för det som jag blev utsatt för för 2½ år sen. Vi är alltså på två helt skilda sidor av två olika fall med samma brottsrubricering.

Sluta att riva upp såren, sluta påminn mig och sluta tro att jag kan hjälpa dig. För det kan jag tamigfan inte för jag blir äcklad såfort du nämner det!

Jag har fullt upp med att plåstra om mig själv dag ut och dag in.