Klockan är 02:10 på natten, jag lyssnar på Kent i lurarna, det känns skönt, jag kan alla låtar, alla basgångar, alla melodier, nya som gamla så sitter de i mitt minne och jag tycker om dem, allihopa.
Det känns tryggt, välkännt, hemma.
Jag mår bra.
Jag är lycklig.
Tidigare ikväll, vid tolv-tiden, när jag hade tänkt att lägga mig för att sova så fick jag för mig att jag skulle prova mina Quicksilver-shorts som jag fick i sommras av mamma och pappa, mest för att det känns som att jag har gått upp minst 10 kg de senaste veckorna och jag ville kolla om jag verkligen kan ta med dom till Barcelona. För när jag fick dom i sommras så var dom liiite för små för min smak, men det fungerade, hasa ner dom lite, rumpan var egentligen för stor.
Men nu när jag drog på mig dom så åkte dom på så lätt, dom sitter pösigt och jag blev glad och lycklig. Nu sitter dom snyggt. Jag trodde att det skulle ta längre tid, 2 år eller nått, minst. Alla säger ju att kvinnor har svårast att banta bort det överflödiga som satt sig på rumpan och låren. Så i min iver så fick jag för mig att prova mina "peppbyxor" som jag kallar det.
(ett par byxor man köpt billigt och alldeles för smått)
Jag köpte mina för nästan 2 år sen och då kunde jag inte ens få upp dom över rumpan, så små var dom. Men nu, precis som shortsen så gled de på och jag kunde till och med stänga knappen.
Det är helt enkelt dags att köpa nya peppbyxor! =D
Vetskapen om detta är nog en av faktorerna till att jag inte kan sova, jag är för glad helt enkelt.
Så vid 02:00 så gav jag upp mitt försökasovande och gick upp och kände att jag är nog lite hungrig, så jag gick upp och hämtade en mandarin.
Den är lite omogen, världigt sur och det bränner i halsen och i magen. Det gör ont, riktigt ont och jag gillar det, det är en känsla som bevisar att man lever, smärta är njutning.
Sen så var jag faktiskt värd att äta något, jag tror faktiskt att det är den största boven i min sömnlöshet för jag känner redan nu hur ögonlocken börjar kännas tunga.
Men Jocke Berg sjunger i mina ögon.
Jag är glad.
Jag är lycklig.
Jag mår bra.
Basen dunkar i mina öron.
Jag är glad.
Jag är lycklig.
Jag mår bra.
Med kärlek!
Godnatt!
fredag 29 februari 2008
fredag 22 februari 2008
22 Februari
Nu är död bara förnamnet. Jag skakar av trötthet.
Igår så jobbade jag från 16:00 till stägning 23:30, typ. Idag gick jag upp, åkte till skolan (dock en halvtimme försent. Men i och meed att jag kom hem typ 01:30 igår natt så ville jag egentligen sova bort hela dagen idag. Istället, åkte jag till skolan, som sagt och innan dess så ringde jag till jobbet och sa att jag kommer in och jobbar idag igen, allt för att faktiskt inte vara hemma. Det suger, jag saknar min mamma... =(
Men iaf, åker från skolan, direkt till jobbet och jobbar från 14:00-21:00. Då kan det ju nämnast att vi hade gaaalnaste ruschen mellan typ 16-17:00 fram tills typ 19:30 och sålde på den tiden för 12 000, helt galet, flera av mina arbetskamrater var nära bristningsgränsen och i den sista halvtimmen av rusch som inte ville ta slut så var det några som var påväg att börja gråta och några som nästan skrek av ilska när något blev fel.
Jag klarade mig dock från att svimma, (som jag faktiskt trodde helt ärligt att jag skulle göra där ett tag, svarta fläckar i synfältet, YI-HA) jag klarade mig också från näragråtattacker och ilska. Jag mådde ganska bra helt enkelt av dendär stressen och jag klarar mer stress än så.
MEN, nu är jag trööött!
Min rygg gör ont och likaså mina arma stackars fötter.
Men nu ska jag hoppa in i duschen iaf, fritösolja coh svett är ingen fin blandning i kroppsodörer kan jag lova.
Med kärlek!
Hej på en stund
Igår så jobbade jag från 16:00 till stägning 23:30, typ. Idag gick jag upp, åkte till skolan (dock en halvtimme försent. Men i och meed att jag kom hem typ 01:30 igår natt så ville jag egentligen sova bort hela dagen idag. Istället, åkte jag till skolan, som sagt och innan dess så ringde jag till jobbet och sa att jag kommer in och jobbar idag igen, allt för att faktiskt inte vara hemma. Det suger, jag saknar min mamma... =(
Men iaf, åker från skolan, direkt till jobbet och jobbar från 14:00-21:00. Då kan det ju nämnast att vi hade gaaalnaste ruschen mellan typ 16-17:00 fram tills typ 19:30 och sålde på den tiden för 12 000, helt galet, flera av mina arbetskamrater var nära bristningsgränsen och i den sista halvtimmen av rusch som inte ville ta slut så var det några som var påväg att börja gråta och några som nästan skrek av ilska när något blev fel.
Jag klarade mig dock från att svimma, (som jag faktiskt trodde helt ärligt att jag skulle göra där ett tag, svarta fläckar i synfältet, YI-HA) jag klarade mig också från näragråtattacker och ilska. Jag mådde ganska bra helt enkelt av dendär stressen och jag klarar mer stress än så.
MEN, nu är jag trööött!
Min rygg gör ont och likaså mina arma stackars fötter.
Men nu ska jag hoppa in i duschen iaf, fritösolja coh svett är ingen fin blandning i kroppsodörer kan jag lova.
Med kärlek!
Hej på en stund
torsdag 21 februari 2008
21 Februari
Jag har yrsel, jag mår väldigt illa och jag äcklas. Mitt ansikte hettar och jag förstår inte varför, det känns som att jag brinner och jag vill kräkas.
Men nu måste jag byta om och ta mig till jobbet, jag orkar egentligen inte, men då är jag iaf inte hemma över middagstid och håller mig från att äta. Det är bra i alla fall.
Med kärlek
Ciao
Men nu måste jag byta om och ta mig till jobbet, jag orkar egentligen inte, men då är jag iaf inte hemma över middagstid och håller mig från att äta. Det är bra i alla fall.
Med kärlek
Ciao
onsdag 20 februari 2008
20 Februari
Idag har jag varit extremt mycket upp och ner.
Det började väll ganska bra, temadag i skolan och det är ju alltid trevligt. Jag hämnade i en grupp där vi skulle göra marsipanfigurer och vi göra ett gigantiskt, grönt och rosa schackbräde med spelpjäser inspirerade från tv-spel. Det var kul! Men marsipan är så otroligt gott, så man kan ju inte låta bli att inte äta av det. Så vid lunch så mår jag rikitgt illa, även fast än att jag ätit relativt lite marspian och lite choklad, så jag skippar lunchen och lägger mig i teatersoffan för att vila lite och hoppas på att illamåendet ska försvinna. Jag somnar och vaknar sen av att någon lägger en kall, rökluktande hand över mina ögon och när jag inser att det är helt svart och en hand över mina ögon så blir jag först jätterädd för jag vet inte om jag sover eller inte och sen så ser jag att det är Siri, då blev jag mindre rädd och masar mig upp. Dagen fortsätter med att inte ha någonting att göra och vid två så har vi The Grande Finale och det var verkligen jättekul att se vad grupperna som hade teater gjort! Så gott har jag inte skrattat på länge.
Sen så samlas alla som är i skolan i en sal som är stor som två klassrum men för liten för att ungefär halva skolan ska få plats i den, i salen är det också en massa tårtor som de som har jag tårtbak på schemat under dagen bakat. Mycket folk på liten yta blandat med lukten av socker och grädde gör mig akut illamående och jag får nästan panik. Men jag känner att jag inte vill vara den som är den så jag biter ihop och försöker mingla runt lite bland människorna och efter en stund så frågar Julia mig om jag vill hänga med ut och röka, min räddning, en cigg har aldrig varit så god!
Sen beslutar jag mig för att åka och drar till församlinghemmet och har konfirmander. Där trycker jag i mig två mackor, inte för att jag var det minst hungrig utan för att förnufftet sa ifrån. Jag kände mig låg hela tiden och absolut inte som att jag gjorde det jag skulle, vilket fick mig att känna mig ännu mer usel och vid slutet av de två timmarna så var jag nära bristningsgränsen i vad jag klarar av i självförakt. Men jag fick sjuts av E-Beth till Bella, det var snällt och så spenderade jag resten av kvällen där och mitt humör höjdes sakta men säkert upp igen, jag älskar Bellas familj och jag älskar henne. Nästan ingen får mig att må så bra som hon, hon har den invärkan på mig, bara hennes blotta existens.
Med ett glatt sinne så måste jag skynda mig till bussen för det är sent och vi båda två måste i säng, Bella stressar på mig lite grann, men mina bena har somnat så jag ramlar och vänster ben landar jag med så det står rätt ut jämte golvet och jag slår i lillfingret i en byrå och det gör fortfarande ont i knät och i lillfingret. Så jag missar bussen ändå, men tvingar Bella att gå och lägga sig så sätter jag mig och tittar på tv tillsamans med Bosse som sitter och spelar något spel på sin laptop i typ en kvart och går till nästa buss. Igen skada skedd helt enkelt.
Efter några hållplatser så kommer det på ett gång med tonåringar, ett par killar osm serut att vara i 17-18 års ålder och några tjejer som inte är äldre än 15-16.
I och med att jag är dum nog att sätta mig långt bak, så sätter de sig bakom mig och en tjej med ett extremt jobbig röst, sätter sig brevid mig och de är märkbart berusade och luktar alkohol och jag tvingas ha både melodikan och väskan i knät. Jag tycker inte om att ha folk brevid mig på bussen, jag känner mig inklämd och får lite smått panik av tanken på att behöva be någon flytta på sig när jag ska av. Denhär tjejen var snäppet värre än vanligt, med sin jobbiga röst pratade hon dålig engelska (vad jag förstod så var det någon i sällskapet som helt enkelt inte förstår svenska) inte för att jag bryr mig om att de pratar engelska, det känner jag bara är respektfullt mot den som inte förstår svenska, men när man har högsta volym på Mp3'n och ingen låt, överhuvud taget kan överrösta hennes prat så blir det smått irriterande.
Så jag sitter där och hör hennes pladder medan jag försöker koncentrera mig på musiken. Men efter ett tag så märker jag att hon tittar väldigt ofta på mig, nivet sådär ofta så man känner sig iaktagen. Så hör jag henne säga något om homosexuell till sina vänner och då koncentrerar jag mig på att värka oberörd av deras samtal och helt inne i musiken, samtidigt som jag vill höra vad de säger. Och jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag hörde ungefär varannat ord av det som de sa men jag förstod att de vara homofientiska och helt klart ville slå.
Då blev jag rädd, riktigt rädd. Men jag intalade mig om att jag sitter på en buss, det finns en busschufför och en övervakningskamera som ha gänget och mig i blickfånget.
Busschufför, övervakningskamera, busschufför, övervakningskamera på bussen är jag trygg.
Men när jag plingar så inser jag att de faktiskt kan gå av vid samma busshållsplats som jag gör och slå ner mig där, där det inte finns någon chufför eller övervakningskamera som skyddar mig.
Tjejen brevid mig har flyttat på sig och sitter nu på sätet på andra sidan gången och pratar fortfarande jättehögt i falsett och hon hånler åt mig när jag är påväg att gå av. Då inser jag att nu är det bara att springa för att inte bli påpucklad av 5-6 småglin. När jag går ut genom dörren så rycker jag ur lurarna ur öronen för att ha alla sinnen med mig och jag hör väl att de i snabb tackt går av bussen och jag sätter fart. Jag springer och springer, knät gör ont och påsen slår mot benen och för tillfället så struntar jag blankt i om melodikan går sönder, jag bara springer. De springer efter och jag vet ju själv hur fort man faktiskt kan springa när man är berusad, man blir ju liksom inte trött. De springer efter och skriker en massa glåpord som, "din fula, feta äckliga lebbjävel vi ska slå dig gul och blå!!!"
Jag springer, dom springer, knät gör ont och påsen dunkar mot benen. Men när jag kommer in på min gata ger de upp, de värkar ha stannat och bara skriker massor efter mig och jag springer in på garageuppfarten med gråten i halsen och inser att jag nästan blivit utsatt för mitt första homofobiska hatbrott.
För er läsare som inte vet det, så har jag ett broderat märke med två kvinnosymboler i regnbågsfärgerna fastsytt på min väska och det måste ha varit det som bruden såg och då drog slutsatsen att jag är homosexuell.
Nu är det lite mer än en timme sen som jag kom hem och jag skakar fortfarande, men jag ska nog ändå gå och lägga mig för att läsa lite nu innan jag ska försöka sova.
Med kärlek!
Godnatt!
Det började väll ganska bra, temadag i skolan och det är ju alltid trevligt. Jag hämnade i en grupp där vi skulle göra marsipanfigurer och vi göra ett gigantiskt, grönt och rosa schackbräde med spelpjäser inspirerade från tv-spel. Det var kul! Men marsipan är så otroligt gott, så man kan ju inte låta bli att inte äta av det. Så vid lunch så mår jag rikitgt illa, även fast än att jag ätit relativt lite marspian och lite choklad, så jag skippar lunchen och lägger mig i teatersoffan för att vila lite och hoppas på att illamåendet ska försvinna. Jag somnar och vaknar sen av att någon lägger en kall, rökluktande hand över mina ögon och när jag inser att det är helt svart och en hand över mina ögon så blir jag först jätterädd för jag vet inte om jag sover eller inte och sen så ser jag att det är Siri, då blev jag mindre rädd och masar mig upp. Dagen fortsätter med att inte ha någonting att göra och vid två så har vi The Grande Finale och det var verkligen jättekul att se vad grupperna som hade teater gjort! Så gott har jag inte skrattat på länge.
Sen så samlas alla som är i skolan i en sal som är stor som två klassrum men för liten för att ungefär halva skolan ska få plats i den, i salen är det också en massa tårtor som de som har jag tårtbak på schemat under dagen bakat. Mycket folk på liten yta blandat med lukten av socker och grädde gör mig akut illamående och jag får nästan panik. Men jag känner att jag inte vill vara den som är den så jag biter ihop och försöker mingla runt lite bland människorna och efter en stund så frågar Julia mig om jag vill hänga med ut och röka, min räddning, en cigg har aldrig varit så god!
Sen beslutar jag mig för att åka och drar till församlinghemmet och har konfirmander. Där trycker jag i mig två mackor, inte för att jag var det minst hungrig utan för att förnufftet sa ifrån. Jag kände mig låg hela tiden och absolut inte som att jag gjorde det jag skulle, vilket fick mig att känna mig ännu mer usel och vid slutet av de två timmarna så var jag nära bristningsgränsen i vad jag klarar av i självförakt. Men jag fick sjuts av E-Beth till Bella, det var snällt och så spenderade jag resten av kvällen där och mitt humör höjdes sakta men säkert upp igen, jag älskar Bellas familj och jag älskar henne. Nästan ingen får mig att må så bra som hon, hon har den invärkan på mig, bara hennes blotta existens.
Med ett glatt sinne så måste jag skynda mig till bussen för det är sent och vi båda två måste i säng, Bella stressar på mig lite grann, men mina bena har somnat så jag ramlar och vänster ben landar jag med så det står rätt ut jämte golvet och jag slår i lillfingret i en byrå och det gör fortfarande ont i knät och i lillfingret. Så jag missar bussen ändå, men tvingar Bella att gå och lägga sig så sätter jag mig och tittar på tv tillsamans med Bosse som sitter och spelar något spel på sin laptop i typ en kvart och går till nästa buss. Igen skada skedd helt enkelt.
Efter några hållplatser så kommer det på ett gång med tonåringar, ett par killar osm serut att vara i 17-18 års ålder och några tjejer som inte är äldre än 15-16.
I och med att jag är dum nog att sätta mig långt bak, så sätter de sig bakom mig och en tjej med ett extremt jobbig röst, sätter sig brevid mig och de är märkbart berusade och luktar alkohol och jag tvingas ha både melodikan och väskan i knät. Jag tycker inte om att ha folk brevid mig på bussen, jag känner mig inklämd och får lite smått panik av tanken på att behöva be någon flytta på sig när jag ska av. Denhär tjejen var snäppet värre än vanligt, med sin jobbiga röst pratade hon dålig engelska (vad jag förstod så var det någon i sällskapet som helt enkelt inte förstår svenska) inte för att jag bryr mig om att de pratar engelska, det känner jag bara är respektfullt mot den som inte förstår svenska, men när man har högsta volym på Mp3'n och ingen låt, överhuvud taget kan överrösta hennes prat så blir det smått irriterande.
Så jag sitter där och hör hennes pladder medan jag försöker koncentrera mig på musiken. Men efter ett tag så märker jag att hon tittar väldigt ofta på mig, nivet sådär ofta så man känner sig iaktagen. Så hör jag henne säga något om homosexuell till sina vänner och då koncentrerar jag mig på att värka oberörd av deras samtal och helt inne i musiken, samtidigt som jag vill höra vad de säger. Och jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag hörde ungefär varannat ord av det som de sa men jag förstod att de vara homofientiska och helt klart ville slå.
Då blev jag rädd, riktigt rädd. Men jag intalade mig om att jag sitter på en buss, det finns en busschufför och en övervakningskamera som ha gänget och mig i blickfånget.
Busschufför, övervakningskamera, busschufför, övervakningskamera på bussen är jag trygg.
Men när jag plingar så inser jag att de faktiskt kan gå av vid samma busshållsplats som jag gör och slå ner mig där, där det inte finns någon chufför eller övervakningskamera som skyddar mig.
Tjejen brevid mig har flyttat på sig och sitter nu på sätet på andra sidan gången och pratar fortfarande jättehögt i falsett och hon hånler åt mig när jag är påväg att gå av. Då inser jag att nu är det bara att springa för att inte bli påpucklad av 5-6 småglin. När jag går ut genom dörren så rycker jag ur lurarna ur öronen för att ha alla sinnen med mig och jag hör väl att de i snabb tackt går av bussen och jag sätter fart. Jag springer och springer, knät gör ont och påsen slår mot benen och för tillfället så struntar jag blankt i om melodikan går sönder, jag bara springer. De springer efter och jag vet ju själv hur fort man faktiskt kan springa när man är berusad, man blir ju liksom inte trött. De springer efter och skriker en massa glåpord som, "din fula, feta äckliga lebbjävel vi ska slå dig gul och blå!!!"
Jag springer, dom springer, knät gör ont och påsen dunkar mot benen. Men när jag kommer in på min gata ger de upp, de värkar ha stannat och bara skriker massor efter mig och jag springer in på garageuppfarten med gråten i halsen och inser att jag nästan blivit utsatt för mitt första homofobiska hatbrott.
För er läsare som inte vet det, så har jag ett broderat märke med två kvinnosymboler i regnbågsfärgerna fastsytt på min väska och det måste ha varit det som bruden såg och då drog slutsatsen att jag är homosexuell.
Nu är det lite mer än en timme sen som jag kom hem och jag skakar fortfarande, men jag ska nog ändå gå och lägga mig för att läsa lite nu innan jag ska försöka sova.
Med kärlek!
Godnatt!
söndag 17 februari 2008
17 Februari
Jag är så nära hela tiden. Så otroligt nära att jag måste smyga på tå för att inte få mig själv i obalans.
Dagen idag har varit allt annat än effektiv. Jag har suttit och slösurfat, legat på sofflocket och tittat på Ronja Rövardotter, slösurfat lite till när jag egentligen behövde skriva på talet tills imorn. Men jag tror att det får bli som alltid, jag går dit och kör på känn och hoppas på det bästa. Jag orkar inte med dendär kursen längre, den är tråkig, ger mig ingenting och egentligen så vill jag inte åka dit överhuvudtaget imorgon. Men jag måste, jag vet att jag måste. För det första så får jag inte få ett ig, inte för att jag inte skulle kunna plugga upp det på komvux sen utan för att jag inte får ge mina föräldrar det slaget i magen att jag inte ansträngt mig alls och därför fått ett ig i en kurs. Jag kan inte, hur lite jag än orkar, så kan jag inte. Jag kan inte skämma ut dem så, sen på min studentdag, när mormor och Ulla-Britta vill se på betygen så får det inte vara ett enda ig där. Det får helt enkelt inte.
För det andra så får jag inte stanna hemma, stannar jag hemma så kommer det innebära att jag blir uttråkad, att jag inte har någonting att göra. Och har jag ingenting att göra så lyssnar jag på min kropp för mycket vilket också kommer innebära att jag kommer tillfredställa kroppens behov, hur mycket huvudet säger ifrån och det får jag inte heller.
F å r i n t e!
Dessutom så skulle jag vilja skriva ett brev till skithuvudet nummer 1. Dels för att han tar upp för mycket av min tanketid just nu och dels för att jag är så förbannat jävla arg på honom, men det ända jag har kommit på att skriva är:
"Trotts att du kan äta min skit så saknar jag dig"
För så är det, han kan äta min skit. Knappt det är han värd, men jag saknar honom likt förbannat.
För tillfället så har jag slopat glasögonen, jag vill inte se världen, då är det bättre att se den lite luddig.
För tillfället nummer 2, så har jag insett att Mozart också är ett geni att beundra. Han och Vivaldi ligger i topp på min lista av genier. Ingenting går egentligen upp emot en riktigt underbar sonat.
Med kärlek
hej på en stund
Dagen idag har varit allt annat än effektiv. Jag har suttit och slösurfat, legat på sofflocket och tittat på Ronja Rövardotter, slösurfat lite till när jag egentligen behövde skriva på talet tills imorn. Men jag tror att det får bli som alltid, jag går dit och kör på känn och hoppas på det bästa. Jag orkar inte med dendär kursen längre, den är tråkig, ger mig ingenting och egentligen så vill jag inte åka dit överhuvudtaget imorgon. Men jag måste, jag vet att jag måste. För det första så får jag inte få ett ig, inte för att jag inte skulle kunna plugga upp det på komvux sen utan för att jag inte får ge mina föräldrar det slaget i magen att jag inte ansträngt mig alls och därför fått ett ig i en kurs. Jag kan inte, hur lite jag än orkar, så kan jag inte. Jag kan inte skämma ut dem så, sen på min studentdag, när mormor och Ulla-Britta vill se på betygen så får det inte vara ett enda ig där. Det får helt enkelt inte.
För det andra så får jag inte stanna hemma, stannar jag hemma så kommer det innebära att jag blir uttråkad, att jag inte har någonting att göra. Och har jag ingenting att göra så lyssnar jag på min kropp för mycket vilket också kommer innebära att jag kommer tillfredställa kroppens behov, hur mycket huvudet säger ifrån och det får jag inte heller.
F å r i n t e!
Dessutom så skulle jag vilja skriva ett brev till skithuvudet nummer 1. Dels för att han tar upp för mycket av min tanketid just nu och dels för att jag är så förbannat jävla arg på honom, men det ända jag har kommit på att skriva är:
"Trotts att du kan äta min skit så saknar jag dig"
För så är det, han kan äta min skit. Knappt det är han värd, men jag saknar honom likt förbannat.
För tillfället så har jag slopat glasögonen, jag vill inte se världen, då är det bättre att se den lite luddig.
För tillfället nummer 2, så har jag insett att Mozart också är ett geni att beundra. Han och Vivaldi ligger i topp på min lista av genier. Ingenting går egentligen upp emot en riktigt underbar sonat.
Med kärlek
hej på en stund
onsdag 13 februari 2008
13 Februari
Jadu, det var svårt att vakna idag med... Jag var jättetrött igår när jag kom hem från träningen nästan en timme senare än jag brukar på grund av fucking SL! Jag hatar SL, i alla fall när det inte fungerar som det ska... Så jag slocknade ganska på en gång efter att ha spelat några patiensdueller med Hanna, utan att ha duschat eller någonting. Så jävla trött var jag.
Och så SJÄLVKLART så vaknade jag lite för sent, Virran ringde för att ha någon att kallprata med för att hon hade missat bussen, men jag kunde inte riktigt kallprata för jag behövde duscha och göra mig iordning för skolan. Till min stora glädje blev jag bara en kvart försenad.
Men så kommer jag till skolan, går till rätt sal, alla grejer ligger där, jackor, kollegieblock etc. Så jag frågar mig, varfan är min klass?
Så det var bara att börja springa i trappor och kolla. Ingenstanns ser jag min klass, jag frågar Julia som sitter vid en dator i korridoren, men hon har inte sett dem, jag tar en tur till men inte en skymt av 3B. Då ser jag Jocke, min fd. mattelärare och frågar:
"Har du sett min klass?"
Och det hade han till min stora lycka, de satt i fotosalen och kollade på någon film (det fanns ingen projektor i klassrummet som vi var i) och resten av lektionen flyter på, vi får tillbaka våra prov och jag blev galet lycklig över MVG't, det hade jag inte räknat med så det var en glad överaskning.
Vi får sluta tidigare för att joba med vårt inlämningsarbete, men det orkade jag verkligen inte. Så jag degade lite vid en dator, sen åkte jag till jobbet. Lite sådär smått nervös och så.
Jag kommer dit, skriver anställningsavtal, får veta lite om hur restaurangen i sig fungerar, får kläder, som satt förvänansvärt bra men byxorna känns liiite tajta... menmen, de är nya och ganska hårda så de behövs nog bara användas lite.
Sen var det, pommesen here I come! xD haha Att stå och göra pommes i nästan 4 timmar totalt är lite segt men iaf, jag tvättade händerna säkert var 20'de minut för man blir så äckligt flottig osv, men ojoj, vilken French fries Master I am!
haha nej men det var förvånansvärt roligt och jag brände mig, inte, halkade, inte, gjorde bort mig, inte. Så man kan väll säga att det gick bra helt enkelt.
Sen så skyndade jag mig till bussen och hann, efter att ha sprungit sista biten, går in på Konsum för att köpa snus, degar lite för i mitt huvud så går ju bussarna varje halvtimme. Men när jag kommer ut från Konsum så inser jag att FAN, bussarna går varje kvart så jag springer som en skållad iller och missar nästan bussen. Eller jag hade missat den om jag inte vinkat som en tok och om det inte varit en snäll busschufför som stannat.
Åker till KU och får då veta att jag numer är sekreterare och att jag ska åka på DÅM, Distrikt Års Mötet, som ombud, trevligt trevligt. Sen så hade vi andakt, mysmys och väl behövligt!
Dricka kaffe, äta en semla... Dumma mig...
Sen gjorde jag inte så mycket mer utan följde Hanna till bussen och vi bestämde lunchdejt imorn=bra, gick hem och nu sitter jag här och funderar på att gå och sova.
Imorgon ska jag tvätta, och ha en timmes religion och försöka att inte tänka på att det är Alla äckliga lyckliga jävla pars dag aka. Alla hjärtans Dag... hate it!
Men nu ska jag gå på muggen och sen sova!
Med kärlek!
Godnatt!
Och så SJÄLVKLART så vaknade jag lite för sent, Virran ringde för att ha någon att kallprata med för att hon hade missat bussen, men jag kunde inte riktigt kallprata för jag behövde duscha och göra mig iordning för skolan. Till min stora glädje blev jag bara en kvart försenad.
Men så kommer jag till skolan, går till rätt sal, alla grejer ligger där, jackor, kollegieblock etc. Så jag frågar mig, varfan är min klass?
Så det var bara att börja springa i trappor och kolla. Ingenstanns ser jag min klass, jag frågar Julia som sitter vid en dator i korridoren, men hon har inte sett dem, jag tar en tur till men inte en skymt av 3B. Då ser jag Jocke, min fd. mattelärare och frågar:
"Har du sett min klass?"
Och det hade han till min stora lycka, de satt i fotosalen och kollade på någon film (det fanns ingen projektor i klassrummet som vi var i) och resten av lektionen flyter på, vi får tillbaka våra prov och jag blev galet lycklig över MVG't, det hade jag inte räknat med så det var en glad överaskning.
Vi får sluta tidigare för att joba med vårt inlämningsarbete, men det orkade jag verkligen inte. Så jag degade lite vid en dator, sen åkte jag till jobbet. Lite sådär smått nervös och så.
Jag kommer dit, skriver anställningsavtal, får veta lite om hur restaurangen i sig fungerar, får kläder, som satt förvänansvärt bra men byxorna känns liiite tajta... menmen, de är nya och ganska hårda så de behövs nog bara användas lite.
Sen var det, pommesen here I come! xD haha Att stå och göra pommes i nästan 4 timmar totalt är lite segt men iaf, jag tvättade händerna säkert var 20'de minut för man blir så äckligt flottig osv, men ojoj, vilken French fries Master I am!
haha nej men det var förvånansvärt roligt och jag brände mig, inte, halkade, inte, gjorde bort mig, inte. Så man kan väll säga att det gick bra helt enkelt.
Sen så skyndade jag mig till bussen och hann, efter att ha sprungit sista biten, går in på Konsum för att köpa snus, degar lite för i mitt huvud så går ju bussarna varje halvtimme. Men när jag kommer ut från Konsum så inser jag att FAN, bussarna går varje kvart så jag springer som en skållad iller och missar nästan bussen. Eller jag hade missat den om jag inte vinkat som en tok och om det inte varit en snäll busschufför som stannat.
Åker till KU och får då veta att jag numer är sekreterare och att jag ska åka på DÅM, Distrikt Års Mötet, som ombud, trevligt trevligt. Sen så hade vi andakt, mysmys och väl behövligt!
Dricka kaffe, äta en semla... Dumma mig...
Sen gjorde jag inte så mycket mer utan följde Hanna till bussen och vi bestämde lunchdejt imorn=bra, gick hem och nu sitter jag här och funderar på att gå och sova.
Imorgon ska jag tvätta, och ha en timmes religion och försöka att inte tänka på att det är Alla äckliga lyckliga jävla pars dag aka. Alla hjärtans Dag... hate it!
Men nu ska jag gå på muggen och sen sova!
Med kärlek!
Godnatt!
måndag 11 februari 2008
11 Februari
Vissa personer har svårt att somna, det är dock inte mitt problem.
Jag har svårt att vakna...
Idag blev ännu en meningslös dag med att jag inte vaknade av min klocka, däremot så vaknade jag klockan 11, då hade den ringt i en minut var tionde minut sen klockan 7... Känns ju lagom party...
Jag har svårt att vakna...
Idag blev ännu en meningslös dag med att jag inte vaknade av min klocka, däremot så vaknade jag klockan 11, då hade den ringt i en minut var tionde minut sen klockan 7... Känns ju lagom party...
torsdag 7 februari 2008
7 Februari
Idag på religionslektionen så fick vi frågan:
"Är alla människor lika mycket värda?"
Det är en riktigt svår fråga att svara på och jag har tänkt på det hela dagen. Men jag tänkte att jag ska försöka mig på ett svar, så gott som jag kan, helt enkelt.
Alla människor har ett lika värde, ett grundvärde, människovärde och det kan man inte ta ifrån någon. I grund och botten så är alla människor precis lika mycket värda. Vare sig man är mörk, ljus, amerikan, afrikan, europe, asiat, jude, muslim eller kristen, så är man lika mycket värd som någon annan. Pungt, så är det.
Men sen så är det skillnad på människovärdet och mina egna värderingar.
Om jag själv ska få lite struktur på det hela så har vi människovärdet på 10. Det kan inte förändras, som jag redan redogjort för.
Sen så är mina egna värderingar på människor på en skala mellan 0 och 10 och det kan förändras under livets gång. Men alla människor har en början på 5 när vi föds. Sen kan en människas handlingar göra så att det talet sänks eller höjs med hela tal eller decimaltal, det beror lite på vad det är för handlingar som gör att talet höjs eller sänks.
Om man som lite tonårsparvel till exempel snattar godis från en affär så sänks man med kanske 0.5. För det är inte ett så grovt brott, men fortfarande ett brott. Man förstör för sig själv och för den som äger affären, men som sagt, det är inte så grovt som till exempel att råna en bank där det handlar om att man utsätter de som jobbar på banken för en traumatisk händelse och man kanske har förstört deras karriär som banktjänstemän förgått och man har stulit en stor summa med pengar. Då sänks värdet mer. Kanske ner till en 2'a. Man har gjort mer skada för sig själv och för sina medmänniskor än om man snattat godis.
Sen har jag självklart värderingar i olika slags dåliga handlingar. Till exempel våldtäcktsmän, pedofiler och människor som håller på med barnpornografi sänks ner till en 0'a utan tvekan i mina ögon. Inget snack om saken.
MEN, om personen ifråga sen har fått sitt straff, fängelse, böter, samhällstjänst, you name it. Och då inser att "shit vad fel jag handlade" och då börjar göra goda saker igen. Det kan handla om att kanske skänka pengar till välgörenhet, köpa Situation Stockholm varje gång det kommer ut eller kanske till och med gå med i Röda korset eller liknakde organisationer och vara aktiv, kanske åka och jobba som volontär. Då höjs ens värde igen, kanske upp till 5 (som var utgångspungten för mitt exempel) eller mer och min syn på människan förändras.
Jag tror ändå att en människa kan inte komma över 8 eller 9 på min skala, hur god och snäll man än är och hur många goda gärningar man än gör. För man ska aldrig glömma att en människa är en människa och då kan man göra fel. Så är det bara. Man gör misstag och handlar på olämpliga sätt.
En viss situation kan göra att en människa handlar på ett visst sätt även om den aldrig gjort någonting "dåligt" i hela sitt liv.
Man gör misstag helt enkelt och så är det.
Men okej, för att samanfatta mitt ostrukturerade svar på om alla människor är lika mycket värda så svarar jag:
Ja! Men, min personliga syn på människor förändras i förhållande till dess handlingar, med det är aldrig för sent att börja "handla gott"
Karma baby, karma!
Nu ska jag återgå till mitt parti Kungen och fortsätta tänka, jag kommer säkert hinna ändra mig hundra gånger om innan jag går och lägger mig, men så är det.
Med kärlek!
Sov gott!
(Jag tror tyvärr inte att vi spelar för samma lag du och jag, det är synd. Men jag älskar dig ändå)
"Är alla människor lika mycket värda?"
Det är en riktigt svår fråga att svara på och jag har tänkt på det hela dagen. Men jag tänkte att jag ska försöka mig på ett svar, så gott som jag kan, helt enkelt.
Alla människor har ett lika värde, ett grundvärde, människovärde och det kan man inte ta ifrån någon. I grund och botten så är alla människor precis lika mycket värda. Vare sig man är mörk, ljus, amerikan, afrikan, europe, asiat, jude, muslim eller kristen, så är man lika mycket värd som någon annan. Pungt, så är det.
Men sen så är det skillnad på människovärdet och mina egna värderingar.
Om jag själv ska få lite struktur på det hela så har vi människovärdet på 10. Det kan inte förändras, som jag redan redogjort för.
Sen så är mina egna värderingar på människor på en skala mellan 0 och 10 och det kan förändras under livets gång. Men alla människor har en början på 5 när vi föds. Sen kan en människas handlingar göra så att det talet sänks eller höjs med hela tal eller decimaltal, det beror lite på vad det är för handlingar som gör att talet höjs eller sänks.
Om man som lite tonårsparvel till exempel snattar godis från en affär så sänks man med kanske 0.5. För det är inte ett så grovt brott, men fortfarande ett brott. Man förstör för sig själv och för den som äger affären, men som sagt, det är inte så grovt som till exempel att råna en bank där det handlar om att man utsätter de som jobbar på banken för en traumatisk händelse och man kanske har förstört deras karriär som banktjänstemän förgått och man har stulit en stor summa med pengar. Då sänks värdet mer. Kanske ner till en 2'a. Man har gjort mer skada för sig själv och för sina medmänniskor än om man snattat godis.
Sen har jag självklart värderingar i olika slags dåliga handlingar. Till exempel våldtäcktsmän, pedofiler och människor som håller på med barnpornografi sänks ner till en 0'a utan tvekan i mina ögon. Inget snack om saken.
MEN, om personen ifråga sen har fått sitt straff, fängelse, böter, samhällstjänst, you name it. Och då inser att "shit vad fel jag handlade" och då börjar göra goda saker igen. Det kan handla om att kanske skänka pengar till välgörenhet, köpa Situation Stockholm varje gång det kommer ut eller kanske till och med gå med i Röda korset eller liknakde organisationer och vara aktiv, kanske åka och jobba som volontär. Då höjs ens värde igen, kanske upp till 5 (som var utgångspungten för mitt exempel) eller mer och min syn på människan förändras.
Jag tror ändå att en människa kan inte komma över 8 eller 9 på min skala, hur god och snäll man än är och hur många goda gärningar man än gör. För man ska aldrig glömma att en människa är en människa och då kan man göra fel. Så är det bara. Man gör misstag och handlar på olämpliga sätt.
En viss situation kan göra att en människa handlar på ett visst sätt även om den aldrig gjort någonting "dåligt" i hela sitt liv.
Man gör misstag helt enkelt och så är det.
Men okej, för att samanfatta mitt ostrukturerade svar på om alla människor är lika mycket värda så svarar jag:
Ja! Men, min personliga syn på människor förändras i förhållande till dess handlingar, med det är aldrig för sent att börja "handla gott"
Karma baby, karma!
Nu ska jag återgå till mitt parti Kungen och fortsätta tänka, jag kommer säkert hinna ändra mig hundra gånger om innan jag går och lägger mig, men så är det.
Med kärlek!
Sov gott!
(Jag tror tyvärr inte att vi spelar för samma lag du och jag, det är synd. Men jag älskar dig ändå)
söndag 3 februari 2008
3 Februari
Nu i helgen så var jag på det sista lägret fram till sommaren. Det känns skönt. För det blev lite väl intensivt med två läger på tre veckor, helt enkelt.
Men lite update nu:
Jag drömmer fortfarande sjukt konstiga drömmar. Natten från fredag till lördag så drömmde jag det sjukaste av sjuka och person X som är nämd i tidigare inlägg var med också, som i alla andra sjuka drömmar. Jag orkar inte redogöra för drömmens innehåll men det var sjukt och sepe. Men nu vet jag iaf att jag kan överleva två dygn med att ha blivit skjuten i halsen. I alla fall i drömmens värld.
Annars så går livet bra, nu är det periodbyte och jag har jätteskönt schema. Vecka 9 är det lov och vecka 11 så åker klassen till Barcelona.
I övrigt så är jag ledig imorn, tvåorna har nationellt prov i matte B och då blev min lektion i Svenska C inställd för vår lärare och diverse andra beslutande organ på skolan tyckte att det var onödigt att ha massa lektioner för typ 5 pers. Jag skulle ha träffat Anna, men hon ställde in idag, det var sådär lagom kul och nu vet jag inte vad jag ska fördriva min tid med för vettigt. Jag funderar på att baka bröd och städa mitt rum och toaletten.
Som ni kanske vet så var det askonsdagen i onsdags vilket betyder att vi gått in i fastan. Jag har inte kommit på vad jag ska jobba på denna fasteperiod, förrns nu. Jag ska försöka:
*Vara mer tillmötesgående mot personer som jag har svårt för
*Tänka mer på min hälsa, vilket betyder följande: bättre mat, mer motion och ett försök till att sluta dricka kaffe och jag får bara snusa en dosa snus eller röka ett paket ciggaretter/vecka.
Vi får helt enkelt se hur det går.
Med kärlek!
Godnatt!
Men lite update nu:
Jag drömmer fortfarande sjukt konstiga drömmar. Natten från fredag till lördag så drömmde jag det sjukaste av sjuka och person X som är nämd i tidigare inlägg var med också, som i alla andra sjuka drömmar. Jag orkar inte redogöra för drömmens innehåll men det var sjukt och sepe. Men nu vet jag iaf att jag kan överleva två dygn med att ha blivit skjuten i halsen. I alla fall i drömmens värld.
Annars så går livet bra, nu är det periodbyte och jag har jätteskönt schema. Vecka 9 är det lov och vecka 11 så åker klassen till Barcelona.
I övrigt så är jag ledig imorn, tvåorna har nationellt prov i matte B och då blev min lektion i Svenska C inställd för vår lärare och diverse andra beslutande organ på skolan tyckte att det var onödigt att ha massa lektioner för typ 5 pers. Jag skulle ha träffat Anna, men hon ställde in idag, det var sådär lagom kul och nu vet jag inte vad jag ska fördriva min tid med för vettigt. Jag funderar på att baka bröd och städa mitt rum och toaletten.
Som ni kanske vet så var det askonsdagen i onsdags vilket betyder att vi gått in i fastan. Jag har inte kommit på vad jag ska jobba på denna fasteperiod, förrns nu. Jag ska försöka:
*Vara mer tillmötesgående mot personer som jag har svårt för
*Tänka mer på min hälsa, vilket betyder följande: bättre mat, mer motion och ett försök till att sluta dricka kaffe och jag får bara snusa en dosa snus eller röka ett paket ciggaretter/vecka.
Vi får helt enkelt se hur det går.
Med kärlek!
Godnatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
