20 Februari

Idag har jag varit extremt mycket upp och ner.
Det började väll ganska bra, temadag i skolan och det är ju alltid trevligt. Jag hämnade i en grupp där vi skulle göra marsipanfigurer och vi göra ett gigantiskt, grönt och rosa schackbräde med spelpjäser inspirerade från tv-spel. Det var kul! Men marsipan är så otroligt gott, så man kan ju inte låta bli att inte äta av det. Så vid lunch så mår jag rikitgt illa, även fast än att jag ätit relativt lite marspian och lite choklad, så jag skippar lunchen och lägger mig i teatersoffan för att vila lite och hoppas på att illamåendet ska försvinna. Jag somnar och vaknar sen av att någon lägger en kall, rökluktande hand över mina ögon och när jag inser att det är helt svart och en hand över mina ögon så blir jag först jätterädd för jag vet inte om jag sover eller inte och sen så ser jag att det är Siri, då blev jag mindre rädd och masar mig upp. Dagen fortsätter med att inte ha någonting att göra och vid två så har vi The Grande Finale och det var verkligen jättekul att se vad grupperna som hade teater gjort! Så gott har jag inte skrattat på länge.

Sen så samlas alla som är i skolan i en sal som är stor som två klassrum men för liten för att ungefär halva skolan ska få plats i den, i salen är det också en massa tårtor som de som har jag tårtbak på schemat under dagen bakat. Mycket folk på liten yta blandat med lukten av socker och grädde gör mig akut illamående och jag får nästan panik. Men jag känner att jag inte vill vara den som är den så jag biter ihop och försöker mingla runt lite bland människorna och efter en stund så frågar Julia mig om jag vill hänga med ut och röka, min räddning, en cigg har aldrig varit så god!

Sen beslutar jag mig för att åka och drar till församlinghemmet och har konfirmander. Där trycker jag i mig två mackor, inte för att jag var det minst hungrig utan för att förnufftet sa ifrån. Jag kände mig låg hela tiden och absolut inte som att jag gjorde det jag skulle, vilket fick mig att känna mig ännu mer usel och vid slutet av de två timmarna så var jag nära bristningsgränsen i vad jag klarar av i självförakt. Men jag fick sjuts av E-Beth till Bella, det var snällt och så spenderade jag resten av kvällen där och mitt humör höjdes sakta men säkert upp igen, jag älskar Bellas familj och jag älskar henne. Nästan ingen får mig att må så bra som hon, hon har den invärkan på mig, bara hennes blotta existens.

Med ett glatt sinne så måste jag skynda mig till bussen för det är sent och vi båda två måste i säng, Bella stressar på mig lite grann, men mina bena har somnat så jag ramlar och vänster ben landar jag med så det står rätt ut jämte golvet och jag slår i lillfingret i en byrå och det gör fortfarande ont i knät och i lillfingret. Så jag missar bussen ändå, men tvingar Bella att gå och lägga sig så sätter jag mig och tittar på tv tillsamans med Bosse som sitter och spelar något spel på sin laptop i typ en kvart och går till nästa buss. Igen skada skedd helt enkelt.

Efter några hållplatser så kommer det på ett gång med tonåringar, ett par killar osm serut att vara i 17-18 års ålder och några tjejer som inte är äldre än 15-16.
I och med att jag är dum nog att sätta mig långt bak, så sätter de sig bakom mig och en tjej med ett extremt jobbig röst, sätter sig brevid mig och de är märkbart berusade och luktar alkohol och jag tvingas ha både melodikan och väskan i knät. Jag tycker inte om att ha folk brevid mig på bussen, jag känner mig inklämd och får lite smått panik av tanken på att behöva be någon flytta på sig när jag ska av. Denhär tjejen var snäppet värre än vanligt, med sin jobbiga röst pratade hon dålig engelska (vad jag förstod så var det någon i sällskapet som helt enkelt inte förstår svenska) inte för att jag bryr mig om att de pratar engelska, det känner jag bara är respektfullt mot den som inte förstår svenska, men när man har högsta volym på Mp3'n och ingen låt, överhuvud taget kan överrösta hennes prat så blir det smått irriterande.
Så jag sitter där och hör hennes pladder medan jag försöker koncentrera mig på musiken. Men efter ett tag så märker jag att hon tittar väldigt ofta på mig, nivet sådär ofta så man känner sig iaktagen. Så hör jag henne säga något om homosexuell till sina vänner och då koncentrerar jag mig på att värka oberörd av deras samtal och helt inne i musiken, samtidigt som jag vill höra vad de säger. Och jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag hörde ungefär varannat ord av det som de sa men jag förstod att de vara homofientiska och helt klart ville slå.
Då blev jag rädd, riktigt rädd. Men jag intalade mig om att jag sitter på en buss, det finns en busschufför och en övervakningskamera som ha gänget och mig i blickfånget.

Busschufför, övervakningskamera, busschufför, övervakningskamera på bussen är jag trygg.

Men när jag plingar så inser jag att de faktiskt kan gå av vid samma busshållsplats som jag gör och slå ner mig där, där det inte finns någon chufför eller övervakningskamera som skyddar mig.
Tjejen brevid mig har flyttat på sig och sitter nu på sätet på andra sidan gången och pratar fortfarande jättehögt i falsett och hon hånler åt mig när jag är påväg att gå av. Då inser jag att nu är det bara att springa för att inte bli påpucklad av 5-6 småglin. När jag går ut genom dörren så rycker jag ur lurarna ur öronen för att ha alla sinnen med mig och jag hör väl att de i snabb tackt går av bussen och jag sätter fart. Jag springer och springer, knät gör ont och påsen slår mot benen och för tillfället så struntar jag blankt i om melodikan går sönder, jag bara springer. De springer efter och jag vet ju själv hur fort man faktiskt kan springa när man är berusad, man blir ju liksom inte trött. De springer efter och skriker en massa glåpord som, "din fula, feta äckliga lebbjävel vi ska slå dig gul och blå!!!"
Jag springer, dom springer, knät gör ont och påsen dunkar mot benen. Men när jag kommer in på min gata ger de upp, de värkar ha stannat och bara skriker massor efter mig och jag springer in på garageuppfarten med gråten i halsen och inser att jag nästan blivit utsatt för mitt första homofobiska hatbrott.

För er läsare som inte vet det, så har jag ett broderat märke med två kvinnosymboler i regnbågsfärgerna fastsytt på min väska och det måste ha varit det som bruden såg och då drog slutsatsen att jag är homosexuell.

Nu är det lite mer än en timme sen som jag kom hem och jag skakar fortfarande, men jag ska nog ändå gå och lägga mig för att läsa lite nu innan jag ska försöka sova.

Med kärlek!

Godnatt!