17 September

Vi har inte setts sen den 10 juni. Det blev ingen tid innan du åkte iväg och sen har du varit borta.

"Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä"

Jag har saknat dig och jag saknar dig något enormt. Sen när det inte kom något livstecken från dig på flera veckor så blev jag orolig, riktigt orolig. Jag har känt dig i 3 år nu, ganska precist. Men det tog nästan 2 av dessa 3 innan vi lärde känna varandra ordetligt, jag vet inte vad det var som tog så lång tid. Men jag var lite rädd för dig först, du var väldigt reserverad och du vann min respekt. Det är få människor som jag respekterar så mycket som de som är reserverade, det är inga männsikor som är så intressanta som de som är reserverade. Du kändes för bra för att få vara i min svär, för mogen.

"Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ"

Jag har intalat mig själv att det är så fel. Men våren gav så många tecken, säkerligen så överanalyserade jag mycket och fick det till att bli possetiva saker som jag ville höra. Men när vi sågs sist, efter flakturen i studentdagens fulla lycka och du viskade det du inte fick säga i mitt öra. Sen så sågs vi inte mer, inte på kvällen i Tanto, du åkte innan jag kom. Inte innan du for iväg så långt som man kan komma, utan att åka till månen. Jag vet inte om du menar samma sak som jag skulle menat med orden, jag hoppas det.

"Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår"

Men jag vill få en rätsida på dethär, det är så länge sen. Men ändå bara några månader av ett helt liv. Men tiden har gett mig tid att tänka, det är inte fel som jag trodde först, det känns så rätt. Jag vill bara få tillfället att viska de orden, som jag inte ville att du skulle säga till mig, i ditt öra.

"Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ"

Jag vill ha dig tätt intill mig och min svär, mitt liv.

Jag saknar dig, kom hem nu! 10 dagar är för lång tid!

"Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ"