30 September

Dagen började med att jag försov mig som ett as!

Jag hade planerat att träffa Fanny klockan 10 och innan dess hinna åka till jobbet och lämna in min avskedsansökan. Som ni förstår så fick jag jobbet på Multipartner. Men iaf, jag vaknar 9:30 och tänker FAN! Men att det går en buss kvart i 10 så jag bara skulle bli typ 5 minuter sen tills jag skulle träffa Fanny. Men själklart så har ju SL gjort om busstiderna så bussen gick tjugo i och jag hade missat den. Så jag springer bort till Löwmovägen och ser att en annan buss går! Pust! Men jag blir då nästan en halvtimme sen... Fanny ringer och vi bestämmer att vi ska ses i centrum istället.

Så jag kommer till centrum, jag hatar att vara sen bannar mig själv lite för att jag inte hann lämna in ansökan idag och måste göra det imorn, och jag kommer till mittpungten av centrum men ser ingen Fanny. Messar henne och ställer mig och väntar vid en gigantisk kruka med nått träd i och läser. Jag är helt inne i boken, Hon går genom tavlan, ut ur bilden, sjukt bra men tung bok, ett fantastiskt språk och en vacker skildring av en 10 årings ångest och ensamhet.
Men helt plödsligt så bryts min koncentration av att någon gör ett pussljud eller liknande nära mitt öra, jag sprätter till av rädsla och där står hon. Den saknade, den älskade och skrattar. Just i det tillfället så var jag både lite arg för att hon skrämt mig så men ändå så lycklig över att träffa henne igen! Ni ska bara veta hur jag saknat under denhär tiden från studenten! Att få han hennes nära igen är obeskriligt!

Vi börjar gå mot Runby, mot skogen, så var planen. Under sommaren så har jag utvecklat en rutin att gå fort, att stressa, att inte ta vara på tiden. Men att gå med Fanny är allt annat än stressande och fort, ni som känner henne vet vad jag menar. Det var otroligt skönt att bara gå och ta vara på varje steg, varje minut. Så vi gick på vägar och en tripp i skogen, pratade, var tysta, pratade och var lite tysta. Att vara tyst tillsamans med en annan människa kan bli riktigt pinsamt och jobbigt, men icke. Det var bara skönt, blev inte en jobbig tystnad som man måste slå hål på.
Men efter ett tag blev det hunger i magarna och vi bestämde oss för att gå och käka sushi i centrum. Så vi gick tillbaka dit vi började. Också här var det bara sköna tystnader som infann sig, men också prat om allt möjligt.

Så strosade vi runt i centrum i det lugna behagliga maket. Tog vara på alla steg, alla minuter. Det var bara så skönt att känna lugnet, jag har inte varit så lugn som jag varit idag på väldigt, väldigt länge. Vi hittade en ny affär, min nya älsklingsaffär! BARA naturgodis och torkade frukter osv! Helt galet nice! Så jag bestämde mig för att handla lite, till en början mest för att de har sånnadär kartonger som de har till asiatisk take away i amerikanska serier och filmer som man plockar i. Jag plockar, Fanny väljer lite, jag väljer lite och ganska så snabbt så blev kartonger full, jag trodde att det skulle bli skitdyrt, men det blev det inte som tur är. Jag betalar och vi fortsätter strosa runt, smaskandes på naturgodis. Efter ett tag vill varken jag eller Fanny hålla kartongen, båda var väll ganska nöjda men ändå så gick det inte att sluta och vi beger oss mot stationen. Centrum var avklarat.
Och utan att ha kollat på klockan eller planerat så kommer vi till stationen typ 3 minuter innan hennes tåg går, tre minuter kvar av lugnet. Ska jag vara ärlig så blev jag ledsen. Hela förmiddagen och eftermiddagen för den delen var så jävla trevlig och helt mysig. Tåget kommer, vi kramas, hon missar nästan tåget, jag ser hur det åker iväg och känner på en gång hur stressen börjar dra i mig igen.

Men jag åker iväg och har konfirmander på en gång, gladare än på länge.

Sen så kommer jag hem, äter middag och lägger mig lite senare för att kolla på Idol, tröttheten röck i ögonlocken och efter att första grabben sjungit uruselt så somnade jag och vaknade sådär kvart över tio, låg kvar i soffan ett tag och satte mig sen här och kan bara konstatera att denhär dagen är den bästa på otroligt jävla länge!!!

Tack!

Med kärlek!