Kvinnan med stort K har entrat staden, min närhet och mitt andra hem.
Nu undrar ni säkert vem kvinnan med stort K är, jo det ska jag berätta för er. Kvinnan med stort K är den ultimata kvinnan. Hon äger ett enormt intellekt, hon är villig att lära, hon älskar att diskutera, hon och jag har liknande intressen, musiksmak och stil. Hon är, som jag, en pladdermajja om hon inte är sur och irriterad, lagom översocial och kan mycket egentligen onödiga saker.
Förutom alla dessa jättebraiga egenskaper så är kvinnan med stort K otroligt vacker, JÄMT! Visst folk är vackra, jag har jättemånga jättevackra människor i min närhet. Men ingen är som hon, dom kan inte mäta sig med den skönhet hon är. Hon har utseendet med stort U. Hon har allt!
Och som sagt så har denna helt sjukt perfekta varelse entrat staden och min närhet. Och det är helt sjukt bra (för att citera Grynet) men vad gör man när man inte kan sitta still? När man inte kan äta? när man inte kan sova?
Vad gör man när det pirrar så sjukt mycket i magen så man blir så nervös så man inte vet vad man ska säga, eller säger för mycket? När man pratar om helt ovesäntliga saker bara för att försöka få hennes uppmärksamhet, eller när man pratar för tyst och för snabbt så hon inte hör.
Eller när man inte kan slita blicken ifrån henne, man fastnar, man är helt hypnotiserad, helt förundrad över hur någon kan vara så vacker, så otroligt jävla fucking vacker!
Kvinnan med stort K, med utseendet med stort U och intellektet med stort I.
Jag har aldrig känt såhär förrut, jag tror att det är förälskelsen med stort F som bosatt sig i mitt sinne.
tisdag 26 juni 2007
onsdag 20 juni 2007
Allt som är ditt...
Favoritbandet just nu är Säkert! låten som berör mig mest är Allt som är ditt (därav rubriken)
Inte någon annan låt har fått mig att gråta så mycket, ingen låt har gett mig så mycket känslor, ingen låt har genomborrat mig så mycket som den.
Även om jag hatar den för att den väcker så mycket känslor så älskar jag den. Det är som nån hatkärlek som jag inte kan beskriva.
När jag lyssnar på den är det som att all smärta, all sorg, all ångest och allt anklagande på mig själv släpps lös och florerar runt i kroppen och det är aldrig långt från tårarna, vart jag än är. Men bara när jag är helt ensam i mitt rum, som nu kan jag gråta när jag hör den.
All smärta blir synlig, den blir så stark i hela mig genom hela låten. Alla ord tränger in i mig, i mitt hjärta och in i självföraktet och anklagelserna på mig själv.
Men när man kommer till den korta raden ''det var aldrig ditt fel'' så är det nått som händer. Det är som om en metertjock pansarmur täcker hela mig och sluter mig, jag vill inte höra orden, jag vill inte förstå innebörden. Eller är jag rädd för insikten?
Insikten i att det kanske inte var mitt fel, att jag inte ska skylla på mig själv. Är jag rädd för att erkänna det? Är jag rädd för att förstå att det kanske inte var mitt fel att det hände?
Jag tror att jag är det lite, jag är nog mest rädd för att det ska göra ondare att faktiskt inse i hjärtat att det inte var mitt fel än att skylla på mig själv.
Det är ju alltid lättare att skylla på sig själv än någon annan. Att jag var värd det. Att jag provoserade fram det. Att det var mitt fel för att jag inte skrek, för att jag inte slog honom, inte rev, bet eller klöste honom. Att jag får skylla mig själv som inte klämde ur orden: Jag vill inte! ur min fula, lilla mun.
Men vet ni hur svårt det är att ens säga någonting alls?
Vet ni hur svårt det är att få kroppen att lyda? Att få tungan att lyda när man är helt stel av skräck?
Man hamnar i nått sorts tillstånd när inte kroppsdelarna lyssnar på det som hjärnan vill. Som om kopplingen mellan nerverna och hjärnan har slutat upphöra.
Kopplingen mellan nerverna klipptes samma sekund som någon klippte av min självrespekt.
Kvällen den 14 januari 2004 försvann allt som är mitt.
Inte någon annan låt har fått mig att gråta så mycket, ingen låt har gett mig så mycket känslor, ingen låt har genomborrat mig så mycket som den.
Även om jag hatar den för att den väcker så mycket känslor så älskar jag den. Det är som nån hatkärlek som jag inte kan beskriva.
När jag lyssnar på den är det som att all smärta, all sorg, all ångest och allt anklagande på mig själv släpps lös och florerar runt i kroppen och det är aldrig långt från tårarna, vart jag än är. Men bara när jag är helt ensam i mitt rum, som nu kan jag gråta när jag hör den.
All smärta blir synlig, den blir så stark i hela mig genom hela låten. Alla ord tränger in i mig, i mitt hjärta och in i självföraktet och anklagelserna på mig själv.
Men när man kommer till den korta raden ''det var aldrig ditt fel'' så är det nått som händer. Det är som om en metertjock pansarmur täcker hela mig och sluter mig, jag vill inte höra orden, jag vill inte förstå innebörden. Eller är jag rädd för insikten?
Insikten i att det kanske inte var mitt fel, att jag inte ska skylla på mig själv. Är jag rädd för att erkänna det? Är jag rädd för att förstå att det kanske inte var mitt fel att det hände?
Jag tror att jag är det lite, jag är nog mest rädd för att det ska göra ondare att faktiskt inse i hjärtat att det inte var mitt fel än att skylla på mig själv.
Det är ju alltid lättare att skylla på sig själv än någon annan. Att jag var värd det. Att jag provoserade fram det. Att det var mitt fel för att jag inte skrek, för att jag inte slog honom, inte rev, bet eller klöste honom. Att jag får skylla mig själv som inte klämde ur orden: Jag vill inte! ur min fula, lilla mun.
Men vet ni hur svårt det är att ens säga någonting alls?
Vet ni hur svårt det är att få kroppen att lyda? Att få tungan att lyda när man är helt stel av skräck?
Man hamnar i nått sorts tillstånd när inte kroppsdelarna lyssnar på det som hjärnan vill. Som om kopplingen mellan nerverna och hjärnan har slutat upphöra.
Kopplingen mellan nerverna klipptes samma sekund som någon klippte av min självrespekt.
Kvällen den 14 januari 2004 försvann allt som är mitt.
tisdag 19 juni 2007
Usel...
Hultan var underbart kul! En hel vecka med älskade går inte att beskriva. Trotts att allt förflöt i en mer eller mindre berusad dimma så var det en bra festival!
Men blandningen av förmycket öl, sprit och sliskmat har gjort så att jag gick upp ett kilo. Och sen jag började lyssna på Kerstins visdomsord om kost så har jag gått upp 1.7 kilo så jag litar inte riktigt på att det ska fungera. Jag tror att jag ska köra på min egen strategi ist, då går man iaf stadigt ner i vikt, istället för att gå upp.
På det är så är jag den mest usla dottern och storasystern, det känns ju jätteparty! Verkligen! Jag vill så flytta härifrån NU! Inte om ett år när jag tagit studenten utan NU! jag vill få rå över mig själv, bestämma själv. Ha ett eget liv. Jag är mogen för det nu! Det ända som hindrar mig är ekonomiska problem och dom kommer ju inte lösa sig själv om jag inte skaffar ett jobb. Och insikten att jag ahr lånat nästan 1500 av mina sparpengar och inte har nått jobb får mig att känna mig ännu mer misslyckad. Jag vågar inte säga nått till mamma om min nuvarande ekonomiska kris. Jag ska lösa det själv som en vuxen människa. bara jag ahr tillräckligt med pengar till när intensivkursen ska betalas så är jag glad. Då ska jag iaf få bo helt ensam i TVÅ veckor! Två veckor av total frihet! Det kommer vara så skönt! Verkligen SÅ SKÖNT!
jag funderar på att krypa till sängs nu så febern kanske har stigit tills imorn, egentligen så skulle jag behöva gå på en prommenad... Kanske ska gå till Bella och hälsa på en stund, inget långvarit men en stund. Jag vill bli av med denhär jävla ångesten. Jag som längtat i nästan 1½ vecka på att få äta kött kunde inte ens njuta av det. Tuggorna växte i munnen och nu vill jag bara bli av med skiten... Jag orkar inte mer, jag klarar inte av att äta som vanliga människor. Jag mår bara dåligt av det. Undra hurfan det ska gå under midsommarveckan när jag ska med Bellas familj till Bollnäs. jag får komma på nått helt enkelt! Det löser sig!
Nu måste jag gå ut och gå annars så kommer jag inte kunna sova.
Men blandningen av förmycket öl, sprit och sliskmat har gjort så att jag gick upp ett kilo. Och sen jag började lyssna på Kerstins visdomsord om kost så har jag gått upp 1.7 kilo så jag litar inte riktigt på att det ska fungera. Jag tror att jag ska köra på min egen strategi ist, då går man iaf stadigt ner i vikt, istället för att gå upp.
På det är så är jag den mest usla dottern och storasystern, det känns ju jätteparty! Verkligen! Jag vill så flytta härifrån NU! Inte om ett år när jag tagit studenten utan NU! jag vill få rå över mig själv, bestämma själv. Ha ett eget liv. Jag är mogen för det nu! Det ända som hindrar mig är ekonomiska problem och dom kommer ju inte lösa sig själv om jag inte skaffar ett jobb. Och insikten att jag ahr lånat nästan 1500 av mina sparpengar och inte har nått jobb får mig att känna mig ännu mer misslyckad. Jag vågar inte säga nått till mamma om min nuvarande ekonomiska kris. Jag ska lösa det själv som en vuxen människa. bara jag ahr tillräckligt med pengar till när intensivkursen ska betalas så är jag glad. Då ska jag iaf få bo helt ensam i TVÅ veckor! Två veckor av total frihet! Det kommer vara så skönt! Verkligen SÅ SKÖNT!
jag funderar på att krypa till sängs nu så febern kanske har stigit tills imorn, egentligen så skulle jag behöva gå på en prommenad... Kanske ska gå till Bella och hälsa på en stund, inget långvarit men en stund. Jag vill bli av med denhär jävla ångesten. Jag som längtat i nästan 1½ vecka på att få äta kött kunde inte ens njuta av det. Tuggorna växte i munnen och nu vill jag bara bli av med skiten... Jag orkar inte mer, jag klarar inte av att äta som vanliga människor. Jag mår bara dåligt av det. Undra hurfan det ska gå under midsommarveckan när jag ska med Bellas familj till Bollnäs. jag får komma på nått helt enkelt! Det löser sig!
Nu måste jag gå ut och gå annars så kommer jag inte kunna sova.
söndag 10 juni 2007
Minnen av en svunnen tid...
Idag var jag och min familj nere i de gamla hoodsen på Prässan som det så fint kallas i folkmun. Det är en radhusgård som jag vuxit upp på, i mitten av denna gård så är det en lekplats. Lekplatsen där jag lekte som liten parvel, sandlådan, samma sandlåda som där jag käkade sand i som ett åring, där Jocke och jag slogs när jag var 6 så jag fick en regäl blåtira, sandlådan där vi byggde slott och hela världar av slott och vägar.
Där finns också karusellen där man har tappat tänder, där man har sprungit runtruntrunt tills svetten rann och skratten hördes lång väg.
Gungorna där vi gungade 14 ungar samtidigt på samma gunga för att vi ville vara med i Guinnes Rekordbok xD Där man gungade så högt så att det kändes som om man flög, där man vågade hoppa i hög fart så man flög in i staketet och slogs sig gång på gång och inte förstod att man kanske inte skulle ha så hög fart.
Klätterställningen där man klättrade och gick balansgång på stammen högst upp ca 3 meter över marken, när man var så liten och vild att man inte förstod hur farligt det skulle vara om man ramlade ner.
Pingisbordet där man suttit kvällar igenom och pratat, snackat skit om de andra ungarna på gården (när jag var liten så var vi väldigt många ungar på den gården som lekte tillsamans)
Gräsplanen där man dansat runt majstången, hoppat till skrål av små grodorna, där man spelat brännboll och nästan haft södner glasrutor, där man grillat korv alla tillsamans på städdagar, där man har gjort snöänglar, där man har haft snöbollskrig tills man var så kall att man skakade som ett asplöv.
Och vårt gamla radhus, Prästkragevägen 15. Där man har så mycket minnen. Det går inte att beskriva.
Eller när vi alla ungar lekte Röda, vita rosen. När vi sprang runt som galningar och jagade varandra. Eller när vi hela familjer spelade brännboll tillsamans på gräsplanen bakom ena huslängan. När vi bygde en koja i skogen bakom en annan. Den skogen finns inte kvar nu, berget där det var iskana på vintern där man riskerade livet gång på gång på en stjärtlapp och snowracer eller det gamla torpet där ingen bodde som man smög in i genom ett sönderslaget fönster. Det finns inte kvar längre. Alla dessa minnen finns bara i våra hjärtan nu när de behövs mer bostäder och man utan tanke på våra kojjor, på våra gömställen eller barndomsminnen kom med grävnaskiner och plöjde allt till marken och styckade upp jorden och nu har man byggt hus där.
När vi satt där på Peter och Carinas baksida i somamarkvällen och pratade så stack det i hjärtat, jag saknar den tiden något så enormt. När Raymond helt oinbjuden kom och sällskapade med oss och fick sig ett glas vin. Gemenskapen och de människor som vet så mycket om mig, som minns när man tappade sin första tand och gick sina första steg eller slog sig hårt under mer eller mindra våldsamma och livsfarliga lekar. Allt dett gjorde mig både glad och ledsen. Gald för att dom finns och fortfarande har sina hjärtan öppna, ledsen för att vi flyttade därifrån för 8 år sen. När vi flyttade därifrån så blev inget som det brukade vara.
Ungarna på gården lekte inte som förrut, familjerna umgicks inte som förrut, de spelade inte brännboll tillsamans som förrut.
Allt detta är minnen från en svunnen tid som kallas barndom!
Där finns också karusellen där man har tappat tänder, där man har sprungit runtruntrunt tills svetten rann och skratten hördes lång väg.
Gungorna där vi gungade 14 ungar samtidigt på samma gunga för att vi ville vara med i Guinnes Rekordbok xD Där man gungade så högt så att det kändes som om man flög, där man vågade hoppa i hög fart så man flög in i staketet och slogs sig gång på gång och inte förstod att man kanske inte skulle ha så hög fart.
Klätterställningen där man klättrade och gick balansgång på stammen högst upp ca 3 meter över marken, när man var så liten och vild att man inte förstod hur farligt det skulle vara om man ramlade ner.
Pingisbordet där man suttit kvällar igenom och pratat, snackat skit om de andra ungarna på gården (när jag var liten så var vi väldigt många ungar på den gården som lekte tillsamans)
Gräsplanen där man dansat runt majstången, hoppat till skrål av små grodorna, där man spelat brännboll och nästan haft södner glasrutor, där man grillat korv alla tillsamans på städdagar, där man har gjort snöänglar, där man har haft snöbollskrig tills man var så kall att man skakade som ett asplöv.
Och vårt gamla radhus, Prästkragevägen 15. Där man har så mycket minnen. Det går inte att beskriva.
Eller när vi alla ungar lekte Röda, vita rosen. När vi sprang runt som galningar och jagade varandra. Eller när vi hela familjer spelade brännboll tillsamans på gräsplanen bakom ena huslängan. När vi bygde en koja i skogen bakom en annan. Den skogen finns inte kvar nu, berget där det var iskana på vintern där man riskerade livet gång på gång på en stjärtlapp och snowracer eller det gamla torpet där ingen bodde som man smög in i genom ett sönderslaget fönster. Det finns inte kvar längre. Alla dessa minnen finns bara i våra hjärtan nu när de behövs mer bostäder och man utan tanke på våra kojjor, på våra gömställen eller barndomsminnen kom med grävnaskiner och plöjde allt till marken och styckade upp jorden och nu har man byggt hus där.
När vi satt där på Peter och Carinas baksida i somamarkvällen och pratade så stack det i hjärtat, jag saknar den tiden något så enormt. När Raymond helt oinbjuden kom och sällskapade med oss och fick sig ett glas vin. Gemenskapen och de människor som vet så mycket om mig, som minns när man tappade sin första tand och gick sina första steg eller slog sig hårt under mer eller mindra våldsamma och livsfarliga lekar. Allt dett gjorde mig både glad och ledsen. Gald för att dom finns och fortfarande har sina hjärtan öppna, ledsen för att vi flyttade därifrån för 8 år sen. När vi flyttade därifrån så blev inget som det brukade vara.
Ungarna på gården lekte inte som förrut, familjerna umgicks inte som förrut, de spelade inte brännboll tillsamans som förrut.
Allt detta är minnen från en svunnen tid som kallas barndom!
söndag 3 juni 2007
i gången mellan tunnelbanan och pendeln
Där gick jag, Eagel Eye Cherry i öronen, med en sportbh och ett vitt linner med boxar-rygg, med luggen uppsatt och en patetiskt liten hästsvans.
Där gick jag med svarta byxor uppkavlade till knäna, stora byxor, inte tältstora med stora, jag kände av passet i bakfickan, det pass som är min enda ID-handling, det enda som inte ljuger om att jag är jag.
Där gick jag med en röd, vit, svart rutig skjorta i handen och en axelremsväska på axeln. En svart väska med ett märke av två kvinnosymboler i regnbågsfärger som sitter ihop. Det märket som visar ganska starkt vem jag är och vad jag står för.
Där gick jag i gången mellan pendeln och tunnelbanan och kände mig ensam, människor gick om mig från båda hållen, gamla människor, unga människor, stressade människor, harmoniksa människor, vita, mörka, kvinnor och män. Människor av alla dess slag gick om mig, bakom mig och framför mig. Framför mig gick också 4 par, alla dessa par heterosexuella.
Hand i hand, killen med armen om tjejens axlar, eller bara armarna om varandra. Och där gick jag, bakom dom, ensam, med min vöska med märket som visar att sådär kommer jag aldrig gå med en killes armar om mina axlar.
Då kände jag bara, tacka fan för det! För finns det något mer oattraktivt än män? Finns det nått mer som man förstår så lite som män? Nej det gör det inte! Jag kan verkligen inte se det attraktiva hos killar eller män eller van man nu vill kalla dom. Dom är bara fula, visst trevliga, bra vänner. Men alltså, nej! Ew för någonting mer än så. Hur akn man vilja ha en killes tunga i sin mun? Hur kan man vilja ha hans händer på sin kropp? OCH HUR kan man vilja ha sex med en man?
Jag får obehagliga rysningar av bara tanken på att KYSSA en kille... Alltså nej, nej och åter nej!
Pojkvänner, alltså jag förstår inte det fina!
Hur kan det vara meningen att två kön, två olika sorts människor ska vara ämmade för varandra? Enligt mig är det sjukt att så många i världen är heterosexuella! Herregud! Uss och ew är det ända jag vill säga. jag förstår verkligen inte, faktiskt, verkligen inte! Alltså nej, det finns inga ord, jag kan inte beskriva vad jag tycker, jag ser inte det attraktiva, jag förstår inte hur man kan älska en man så...
Med de tankarna i huvudet så kände jag mig ganska nöjd med att gå där ensam bakom dedär fyra paren. Jag är iaf smartare än de fyra tjejerna som inte fattat hur vidriga män är!
Efter att ha skrivit ett sånhär inlägg så betvivlar inte jag en sekund på min sexuella läggning och det känns bra.
Godnatt!
Där gick jag med svarta byxor uppkavlade till knäna, stora byxor, inte tältstora med stora, jag kände av passet i bakfickan, det pass som är min enda ID-handling, det enda som inte ljuger om att jag är jag.
Där gick jag med en röd, vit, svart rutig skjorta i handen och en axelremsväska på axeln. En svart väska med ett märke av två kvinnosymboler i regnbågsfärger som sitter ihop. Det märket som visar ganska starkt vem jag är och vad jag står för.
Där gick jag i gången mellan pendeln och tunnelbanan och kände mig ensam, människor gick om mig från båda hållen, gamla människor, unga människor, stressade människor, harmoniksa människor, vita, mörka, kvinnor och män. Människor av alla dess slag gick om mig, bakom mig och framför mig. Framför mig gick också 4 par, alla dessa par heterosexuella.
Hand i hand, killen med armen om tjejens axlar, eller bara armarna om varandra. Och där gick jag, bakom dom, ensam, med min vöska med märket som visar att sådär kommer jag aldrig gå med en killes armar om mina axlar.
Då kände jag bara, tacka fan för det! För finns det något mer oattraktivt än män? Finns det nått mer som man förstår så lite som män? Nej det gör det inte! Jag kan verkligen inte se det attraktiva hos killar eller män eller van man nu vill kalla dom. Dom är bara fula, visst trevliga, bra vänner. Men alltså, nej! Ew för någonting mer än så. Hur akn man vilja ha en killes tunga i sin mun? Hur kan man vilja ha hans händer på sin kropp? OCH HUR kan man vilja ha sex med en man?
Jag får obehagliga rysningar av bara tanken på att KYSSA en kille... Alltså nej, nej och åter nej!
Pojkvänner, alltså jag förstår inte det fina!
Hur kan det vara meningen att två kön, två olika sorts människor ska vara ämmade för varandra? Enligt mig är det sjukt att så många i världen är heterosexuella! Herregud! Uss och ew är det ända jag vill säga. jag förstår verkligen inte, faktiskt, verkligen inte! Alltså nej, det finns inga ord, jag kan inte beskriva vad jag tycker, jag ser inte det attraktiva, jag förstår inte hur man kan älska en man så...
Med de tankarna i huvudet så kände jag mig ganska nöjd med att gå där ensam bakom dedär fyra paren. Jag är iaf smartare än de fyra tjejerna som inte fattat hur vidriga män är!
Efter att ha skrivit ett sånhär inlägg så betvivlar inte jag en sekund på min sexuella läggning och det känns bra.
Godnatt!
En jävla massa kännslor blir det för tillfället...
...men det får ni fan leva med!
Men nu ger jag upp, jag ger verkligen upp. Jag lägger ner alla försök, all längtan, alla drömmar om att en dag bli din. Jag orkar inte mer nu så nu lägger jag ner. Det är kanske inte värt det, jag vet faktiskt inte. Eller jo, egentligen så är det värt det, du är perfekt, du är kvinnan med stort K och du är i ord obeskrivbar. Jag älskar dig verkligen!
Men jag orkar inte hoppas längre, att fortsätta hoppas och längta kommer bara leda till att jag i ytterligare ett halvår går och är helt förtrollad av att jag lärt känna någon som dig.
Det är nog bättre att jag lägger ner alla drömmar nu och bara glädjs åt de minnen som dethär halvåret gett. Det är fina minnen, du är fin, hur skulle det då kunna bli någonting annat än fina minnen?
Men där finns också minnen av en smärsta så stark, en smärta som jag aldrig känt förrut för att jag drömde och trodde för mycket. Jag vill verkligen inte känna den smärtan igen. Verkligen. Inte.
Även om jag försöker lägga ner alla drömmar, allt hopp. Så kommer jag fortfarande att älska dig. Därför att jag aldrig älskat någon så mycket som dig. Frågan är om jag kommer att göra det heller? Jag vet inte.
Men jag lägger ner all längtan och alla drömmar nu, men
''En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig''
Men nu ger jag upp, jag ger verkligen upp. Jag lägger ner alla försök, all längtan, alla drömmar om att en dag bli din. Jag orkar inte mer nu så nu lägger jag ner. Det är kanske inte värt det, jag vet faktiskt inte. Eller jo, egentligen så är det värt det, du är perfekt, du är kvinnan med stort K och du är i ord obeskrivbar. Jag älskar dig verkligen!
Men jag orkar inte hoppas längre, att fortsätta hoppas och längta kommer bara leda till att jag i ytterligare ett halvår går och är helt förtrollad av att jag lärt känna någon som dig.
Det är nog bättre att jag lägger ner alla drömmar nu och bara glädjs åt de minnen som dethär halvåret gett. Det är fina minnen, du är fin, hur skulle det då kunna bli någonting annat än fina minnen?
Men där finns också minnen av en smärsta så stark, en smärta som jag aldrig känt förrut för att jag drömde och trodde för mycket. Jag vill verkligen inte känna den smärtan igen. Verkligen. Inte.
Även om jag försöker lägga ner alla drömmar, allt hopp. Så kommer jag fortfarande att älska dig. Därför att jag aldrig älskat någon så mycket som dig. Frågan är om jag kommer att göra det heller? Jag vet inte.
Men jag lägger ner all längtan och alla drömmar nu, men
''En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig''
Tankar på pendeln från Östertälje
Kärleken är ett konstingt ting
antingen är den vit.
Vit som det vitaste vita och så ren och så självklar
Den är det vackraste och underbaraste som finns
När man är så lycklig så man inte behöver varken
nikotin eller alkohol för att dränga det mörker
Som kan kretsa kring en människa
Man behöver inte ge sin kropp medel för fejkad lycka
och alla som någon gång har upplevt äkta och riktig lycka, ofejkad lycka
Vet hur underbart det är och att inga berusningsmedel i världen kan mäta sig med
Lyckan!
Den ultimata drogen!
Eller så är kärleken svart
Svart och smärtsam
När man är ensam om sin kärlek
Det är bara egentligen hemskt.
Nästan alla av oss vet hur svart kärlek smakar
Smaka på ordet i munnen: Svart kärlek
det ger nästan en bitter, äcklig eftersmak
Alla av oss vet hur svart kärlek smakar,
hur det hånar, hur hemskt det kan vara
Hur man lätt känner sig trampad på
Spottad på
Utan att någon egentligen har trampat på en
eller spottat på en
Så känner man så mycket lättare så
Iom att när man älskar någon sådär riktigt högt
Högre än solen, så lättar man på garden och sänker skölden och minsta vink känns som en käftsmäll.
Sen finns det många olika nyanser av grå kärlek,
den ljust ljust ljust grå kärleken
Som man kan känna inför sina bästa vänner
Man älskar dem så högt, men ändå inte som mellan en kvinna och man, man och man eller kvinna och kvinna
Men man älskar någon högt, därav liiite grått i den
Sen den mellangrå, som inte kan göra så värst ont men som helelr inte ger så mycket överhuvud taget. Nästan som okärlek, bara att tycka om.
Eller som den grå nyans som jag inte kan beskriva, men när man står och väger
man vet inte om det är bara vänskap eller om det ligger någonting djupare
Man väger olika saker emot varandra men får ändå inte fram nått svar
Det var lite tankar om kärlek...
Nu ska jag föröska hitta nån bok att läsa... det kommer bli svårt...
Godnatt!
antingen är den vit.
Vit som det vitaste vita och så ren och så självklar
Den är det vackraste och underbaraste som finns
När man är så lycklig så man inte behöver varken
nikotin eller alkohol för att dränga det mörker
Som kan kretsa kring en människa
Man behöver inte ge sin kropp medel för fejkad lycka
och alla som någon gång har upplevt äkta och riktig lycka, ofejkad lycka
Vet hur underbart det är och att inga berusningsmedel i världen kan mäta sig med
Lyckan!
Den ultimata drogen!
Eller så är kärleken svart
Svart och smärtsam
När man är ensam om sin kärlek
Det är bara egentligen hemskt.
Nästan alla av oss vet hur svart kärlek smakar
Smaka på ordet i munnen: Svart kärlek
det ger nästan en bitter, äcklig eftersmak
Alla av oss vet hur svart kärlek smakar,
hur det hånar, hur hemskt det kan vara
Hur man lätt känner sig trampad på
Spottad på
Utan att någon egentligen har trampat på en
eller spottat på en
Så känner man så mycket lättare så
Iom att när man älskar någon sådär riktigt högt
Högre än solen, så lättar man på garden och sänker skölden och minsta vink känns som en käftsmäll.
Sen finns det många olika nyanser av grå kärlek,
den ljust ljust ljust grå kärleken
Som man kan känna inför sina bästa vänner
Man älskar dem så högt, men ändå inte som mellan en kvinna och man, man och man eller kvinna och kvinna
Men man älskar någon högt, därav liiite grått i den
Sen den mellangrå, som inte kan göra så värst ont men som helelr inte ger så mycket överhuvud taget. Nästan som okärlek, bara att tycka om.
Eller som den grå nyans som jag inte kan beskriva, men när man står och väger
man vet inte om det är bara vänskap eller om det ligger någonting djupare
Man väger olika saker emot varandra men får ändå inte fram nått svar
Det var lite tankar om kärlek...
Nu ska jag föröska hitta nån bok att läsa... det kommer bli svårt...
Godnatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
