Minnen av en svunnen tid...

Idag var jag och min familj nere i de gamla hoodsen på Prässan som det så fint kallas i folkmun. Det är en radhusgård som jag vuxit upp på, i mitten av denna gård så är det en lekplats. Lekplatsen där jag lekte som liten parvel, sandlådan, samma sandlåda som där jag käkade sand i som ett åring, där Jocke och jag slogs när jag var 6 så jag fick en regäl blåtira, sandlådan där vi byggde slott och hela världar av slott och vägar.
Där finns också karusellen där man har tappat tänder, där man har sprungit runtruntrunt tills svetten rann och skratten hördes lång väg.
Gungorna där vi gungade 14 ungar samtidigt på samma gunga för att vi ville vara med i Guinnes Rekordbok xD Där man gungade så högt så att det kändes som om man flög, där man vågade hoppa i hög fart så man flög in i staketet och slogs sig gång på gång och inte förstod att man kanske inte skulle ha så hög fart.
Klätterställningen där man klättrade och gick balansgång på stammen högst upp ca 3 meter över marken, när man var så liten och vild att man inte förstod hur farligt det skulle vara om man ramlade ner.
Pingisbordet där man suttit kvällar igenom och pratat, snackat skit om de andra ungarna på gården (när jag var liten så var vi väldigt många ungar på den gården som lekte tillsamans)
Gräsplanen där man dansat runt majstången, hoppat till skrål av små grodorna, där man spelat brännboll och nästan haft södner glasrutor, där man grillat korv alla tillsamans på städdagar, där man har gjort snöänglar, där man har haft snöbollskrig tills man var så kall att man skakade som ett asplöv.

Och vårt gamla radhus, Prästkragevägen 15. Där man har så mycket minnen. Det går inte att beskriva.

Eller när vi alla ungar lekte Röda, vita rosen. När vi sprang runt som galningar och jagade varandra. Eller när vi hela familjer spelade brännboll tillsamans på gräsplanen bakom ena huslängan. När vi bygde en koja i skogen bakom en annan. Den skogen finns inte kvar nu, berget där det var iskana på vintern där man riskerade livet gång på gång på en stjärtlapp och snowracer eller det gamla torpet där ingen bodde som man smög in i genom ett sönderslaget fönster. Det finns inte kvar längre. Alla dessa minnen finns bara i våra hjärtan nu när de behövs mer bostäder och man utan tanke på våra kojjor, på våra gömställen eller barndomsminnen kom med grävnaskiner och plöjde allt till marken och styckade upp jorden och nu har man byggt hus där.

När vi satt där på Peter och Carinas baksida i somamarkvällen och pratade så stack det i hjärtat, jag saknar den tiden något så enormt. När Raymond helt oinbjuden kom och sällskapade med oss och fick sig ett glas vin. Gemenskapen och de människor som vet så mycket om mig, som minns när man tappade sin första tand och gick sina första steg eller slog sig hårt under mer eller mindra våldsamma och livsfarliga lekar. Allt dett gjorde mig både glad och ledsen. Gald för att dom finns och fortfarande har sina hjärtan öppna, ledsen för att vi flyttade därifrån för 8 år sen. När vi flyttade därifrån så blev inget som det brukade vara.
Ungarna på gården lekte inte som förrut, familjerna umgicks inte som förrut, de spelade inte brännboll tillsamans som förrut.

Allt detta är minnen från en svunnen tid som kallas barndom!