Allt som är ditt...

Favoritbandet just nu är Säkert! låten som berör mig mest är Allt som är ditt (därav rubriken)
Inte någon annan låt har fått mig att gråta så mycket, ingen låt har gett mig så mycket känslor, ingen låt har genomborrat mig så mycket som den.
Även om jag hatar den för att den väcker så mycket känslor så älskar jag den. Det är som nån hatkärlek som jag inte kan beskriva.
När jag lyssnar på den är det som att all smärta, all sorg, all ångest och allt anklagande på mig själv släpps lös och florerar runt i kroppen och det är aldrig långt från tårarna, vart jag än är. Men bara när jag är helt ensam i mitt rum, som nu kan jag gråta när jag hör den.
All smärta blir synlig, den blir så stark i hela mig genom hela låten. Alla ord tränger in i mig, i mitt hjärta och in i självföraktet och anklagelserna på mig själv.

Men när man kommer till den korta raden ''det var aldrig ditt fel'' så är det nått som händer. Det är som om en metertjock pansarmur täcker hela mig och sluter mig, jag vill inte höra orden, jag vill inte förstå innebörden. Eller är jag rädd för insikten?
Insikten i att det kanske inte var mitt fel, att jag inte ska skylla på mig själv. Är jag rädd för att erkänna det? Är jag rädd för att förstå att det kanske inte var mitt fel att det hände?
Jag tror att jag är det lite, jag är nog mest rädd för att det ska göra ondare att faktiskt inse i hjärtat att det inte var mitt fel än att skylla på mig själv.

Det är ju alltid lättare att skylla på sig själv än någon annan. Att jag var värd det. Att jag provoserade fram det. Att det var mitt fel för att jag inte skrek, för att jag inte slog honom, inte rev, bet eller klöste honom. Att jag får skylla mig själv som inte klämde ur orden: Jag vill inte! ur min fula, lilla mun.

Men vet ni hur svårt det är att ens säga någonting alls?
Vet ni hur svårt det är att få kroppen att lyda? Att få tungan att lyda när man är helt stel av skräck?
Man hamnar i nått sorts tillstånd när inte kroppsdelarna lyssnar på det som hjärnan vill. Som om kopplingen mellan nerverna och hjärnan har slutat upphöra.

Kopplingen mellan nerverna klipptes samma sekund som någon klippte av min självrespekt.

Kvällen den 14 januari 2004 försvann allt som är mitt.