En jävla massa kännslor blir det för tillfället...

...men det får ni fan leva med!

Men nu ger jag upp, jag ger verkligen upp. Jag lägger ner alla försök, all längtan, alla drömmar om att en dag bli din. Jag orkar inte mer nu så nu lägger jag ner. Det är kanske inte värt det, jag vet faktiskt inte. Eller jo, egentligen så är det värt det, du är perfekt, du är kvinnan med stort K och du är i ord obeskrivbar. Jag älskar dig verkligen!

Men jag orkar inte hoppas längre, att fortsätta hoppas och längta kommer bara leda till att jag i ytterligare ett halvår går och är helt förtrollad av att jag lärt känna någon som dig.

Det är nog bättre att jag lägger ner alla drömmar nu och bara glädjs åt de minnen som dethär halvåret gett. Det är fina minnen, du är fin, hur skulle det då kunna bli någonting annat än fina minnen?
Men där finns också minnen av en smärsta så stark, en smärta som jag aldrig känt förrut för att jag drömde och trodde för mycket. Jag vill verkligen inte känna den smärtan igen. Verkligen. Inte.

Även om jag försöker lägga ner alla drömmar, allt hopp. Så kommer jag fortfarande att älska dig. Därför att jag aldrig älskat någon så mycket som dig. Frågan är om jag kommer att göra det heller? Jag vet inte.

Men jag lägger ner all längtan och alla drömmar nu, men

''En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig''