Min rygg dödar mig, verkligen.
Fyfan.
Skuldrorna bara hänger det gör förbannat ont att rulla bak axlarna så att de hamnar i en mer hälsosam ställning, sen gör det ont hela vägen från nacken till ländryggen och jag förstår inte vad jag har gjort. Såhär galet har det inte varit på länge.
För övrigt så blir jag arg på min mamma som aldrig är nöjd, antingen så är jag hemma för lite och då för jag skit för det. Eller när jag är hemma och känner för att faktiskt sitta och dricka min kopp kaffe efter maten med dom i köket när dom äntligen sitter i köket och inte ligger i sitt rum och kollar på tv. Ja då får jag skit för det... Hur vill hon ha det egentligen?
Jag vill verkligen flytta härifrån!
Sen hoppas jag att jag får min blekning imorn för då ska jag fixa mitt hår snart. Dock måste jag kanske köpa en blekning till och så röd hårfärg. Men det blir nice hoppas jag.
Med kärlek!
Ciao
tisdag 29 januari 2008
måndag 28 januari 2008
28 Januari
Skulle någon kunna knåda min rygg så att den aldrig mer gör ont?
...snälla..?
Men mest hatar jag mig själv nu för att jag åt dendär jävla glassen hemma hos Malin idag. Men jag hade en trevlig eftermiddag ändå. Jag känner att jag tillbringar alldelles för lite tid med dessa underbara kvinnor! Planering och prioritering mina vänner, det är något som jag ska bli bättre på.
Med kärlek!
ps. C. och S. är bitches som är i Hua Hin nu och åker till Kambodja på torsdag... ds.
...snälla..?
Men mest hatar jag mig själv nu för att jag åt dendär jävla glassen hemma hos Malin idag. Men jag hade en trevlig eftermiddag ändå. Jag känner att jag tillbringar alldelles för lite tid med dessa underbara kvinnor! Planering och prioritering mina vänner, det är något som jag ska bli bättre på.
Med kärlek!
ps. C. och S. är bitches som är i Hua Hin nu och åker till Kambodja på torsdag... ds.
söndag 27 januari 2008
27 Januari
Helgen har varit nice. Det var skönt att vara hemma i väsby men ändå inte hemma.
Jag orkar inte redogöra mer för helgens händelser
jag känner hur jag sväller, svullnar upp...
Så jag tror att jag ska gå och sova snart... kanske... möjligtvis... någon gång.
Med kärlek! Ciao
Jag orkar inte redogöra mer för helgens händelser
jag känner hur jag sväller, svullnar upp...
Så jag tror att jag ska gå och sova snart... kanske... möjligtvis... någon gång.
Med kärlek! Ciao
onsdag 23 januari 2008
23 Januari
Åter igen så drömde jag en konstig dröm inatt.
Jag åkte kryssning eller jag var i alla fall på ett kryssningsfartyg tillsamans med min konfirmandgrupp och vår församlingspedagog och prästen som också jobbar med konfirmandarbetet. Dock inte den andra ungdomsledaren vilket är mysko. Men iaf, vi var på detta, ganska lilla kryssningsfartyg, det var trevligt, massa folk och vi hade det roligt helt enkelt.
Sen helt plötsligt utbryter det panik, alla springer fram och tillbaka, hit och dit och skriker "BOMB!" Det var en bomb på fartyget helt enkelt. I några högtalare är det en person som berättar att om någon försöker ta sig av fartygen genom att hoppa överbord eller liknande så kommer de spränga det i luften. Vi blir inhysta i någon konferanselokal och jag står där, framför min aälskade konfirmandgrupp längst fram i salen och där sitter de, tysta, stilla och snälla och bara tittar rakt fram. Ögonen och ansiktsuttrycken var livrädda men inte panikartade, lite frågande, ungefär "Vad ska vi göra nu?"
I rummet så spelades Jeff Buckleys version av Hallelujah på väldigt låg volym och vi alla visste att vi skulle dö.
Helt plötsligt så vinkar prellen till mig och ber mig följa med ut ur rummet.
Så där går jag, egnom denna möteslokal där möbleringen av borden avr som i ett kallsrum coh jag gick i mittgången, jag tittade på alla konfirmander, alla rädda men lugna ansikten och hörde refrängen komma igång i bakgrunden. Jag insåg att det var sista gången jag skulle se dom.
Väl ute ur möteslokalen så talar mina två kära ledarkolegor med mig djupt allvarligt att de som har lagt ut bomberna i fartygen ger dem möjligheten att rädda EN. De förklarade också att de hade valt mig, därför att de vill att jag ska fortsätta med det jag gör, ungdommar. De tyckte att jag har något att ge till kommande generationer. Jag började gråta och förklarade i panik att jag inte kan lämna alla dessa människor på dethär fartyget för att rädda mig själv, jag kan inte göra det helt enkelt. Då säger en av dem att jag måste, jag måste fortsätta att sprida det Gudsbudskapet som vi spridit till konfirmander genom åren att "Älska din nästan" och "Störst av allt är kärleken"
Då blir jag ännu mer ledsen och panikslagen och skriker rakt ut att "varfan är Gud just nu då?!" Varpå hon lägger sin hand över mitt hjärta och säger "Härinne, lita på ditt hjärta coh din instingt så kommer du att göra mycket gott. Kom bara ihåg att "älska din nästa" och "störst av allt är kärleken" glöm inte det Jessica, glöm inte det"
Sen vanknade jag. Men jag var inte rädd eller ledsen och av någon anledning sjukt lugn. Så jag låg kvar i sängen en lång stund och försökte komma på varför jag nu, fyra nätter i rad har drömt om kvinnor som jag har lite som förebilder i livet. Alla är de i samma ålder och är, nu när jag tänker på det, relativt lika som personer också. Sådär coola som jag också vill bli när jag blir stor.
Men varför drömmer jag dessa drömmar? Jag förstår inte...
Idag var jag förövrigt på utställningen "In Hate We Trust" som är det bästa jag har sätt i hela mitt liv. Helt galet så ord inte kan beskriva det ända jag kan säga just nu är att jag känner mig tom... och rädd...
Med kärlek!
Godnatt!
Jag åkte kryssning eller jag var i alla fall på ett kryssningsfartyg tillsamans med min konfirmandgrupp och vår församlingspedagog och prästen som också jobbar med konfirmandarbetet. Dock inte den andra ungdomsledaren vilket är mysko. Men iaf, vi var på detta, ganska lilla kryssningsfartyg, det var trevligt, massa folk och vi hade det roligt helt enkelt.
Sen helt plötsligt utbryter det panik, alla springer fram och tillbaka, hit och dit och skriker "BOMB!" Det var en bomb på fartyget helt enkelt. I några högtalare är det en person som berättar att om någon försöker ta sig av fartygen genom att hoppa överbord eller liknande så kommer de spränga det i luften. Vi blir inhysta i någon konferanselokal och jag står där, framför min aälskade konfirmandgrupp längst fram i salen och där sitter de, tysta, stilla och snälla och bara tittar rakt fram. Ögonen och ansiktsuttrycken var livrädda men inte panikartade, lite frågande, ungefär "Vad ska vi göra nu?"
I rummet så spelades Jeff Buckleys version av Hallelujah på väldigt låg volym och vi alla visste att vi skulle dö.
Helt plötsligt så vinkar prellen till mig och ber mig följa med ut ur rummet.
Så där går jag, egnom denna möteslokal där möbleringen av borden avr som i ett kallsrum coh jag gick i mittgången, jag tittade på alla konfirmander, alla rädda men lugna ansikten och hörde refrängen komma igång i bakgrunden. Jag insåg att det var sista gången jag skulle se dom.
Väl ute ur möteslokalen så talar mina två kära ledarkolegor med mig djupt allvarligt att de som har lagt ut bomberna i fartygen ger dem möjligheten att rädda EN. De förklarade också att de hade valt mig, därför att de vill att jag ska fortsätta med det jag gör, ungdommar. De tyckte att jag har något att ge till kommande generationer. Jag började gråta och förklarade i panik att jag inte kan lämna alla dessa människor på dethär fartyget för att rädda mig själv, jag kan inte göra det helt enkelt. Då säger en av dem att jag måste, jag måste fortsätta att sprida det Gudsbudskapet som vi spridit till konfirmander genom åren att "Älska din nästan" och "Störst av allt är kärleken"
Då blir jag ännu mer ledsen och panikslagen och skriker rakt ut att "varfan är Gud just nu då?!" Varpå hon lägger sin hand över mitt hjärta och säger "Härinne, lita på ditt hjärta coh din instingt så kommer du att göra mycket gott. Kom bara ihåg att "älska din nästa" och "störst av allt är kärleken" glöm inte det Jessica, glöm inte det"
Sen vanknade jag. Men jag var inte rädd eller ledsen och av någon anledning sjukt lugn. Så jag låg kvar i sängen en lång stund och försökte komma på varför jag nu, fyra nätter i rad har drömt om kvinnor som jag har lite som förebilder i livet. Alla är de i samma ålder och är, nu när jag tänker på det, relativt lika som personer också. Sådär coola som jag också vill bli när jag blir stor.
Men varför drömmer jag dessa drömmar? Jag förstår inte...
Idag var jag förövrigt på utställningen "In Hate We Trust" som är det bästa jag har sätt i hela mitt liv. Helt galet så ord inte kan beskriva det ända jag kan säga just nu är att jag känner mig tom... och rädd...
Med kärlek!
Godnatt!
tisdag 22 januari 2008
22 Januari
Dagen har varit ganska hyffsat. Jag känner mig sådär bra på ett högstadievis och Mrs. T är nöjd och är hon nöjd så är jag det. Egentligen så bode jag kanske kalla hennes Mrs. I, i stället för Mrs. T men namnet Mrs. T har följt med sen typ åttan så det får fortsätta vara så.
Jag gick upp vid åtta, gjode kaffe och kröp ner i sängen igen och lyssnade på Rix Morgon Zoo i en timme. Det var myspys. Sen gick jag upp, duschade och klippte mitt hår.
Jag är sjukt missnöjd och ser för gräslig ut i håret men men, jag har bara mig själv att skylla. Men jag gillar verkligen inte när jag inte är nöjd med mitt hår, för det brukar vara det absolut ända som jag, vissa dagar, är nöjd med när det gäller mig själv. Alltså, fult hår=ingenting som ser bra ut alls=ångest.
Men men, fem i elva så gick jag till bussen för jag tänkte åka en halvtimme tidigare för att sätta mig i något övningsrum och spela igenom Two beds and a Coffemachine som jag fått noterna till av Hanna och äntligen fått mitt feta as ur vagnen för att skriva ut. Så jag väntar på bussen....
och väntar...
och väntar.
Ingen jävla bussjävel kommer!
Jag HATAR SL!
Men då åker mina söta pensionärsgrannar förbi och frågar om jag vill ha sjuts till Rotebro, för uppenbarligen så hade de också stått och väntat på bussen och insett att den inte kommer så jag hann med ett tåg, men en kvart försent.
På tåget så slog det mig att det nog inte är så överdrivet jobbigt att cykla till skolan, nästan hela vägen så kan man cykla brevid järnvägen och det är soft, man kanske ska göra det sen när det börjar bli lite varmare, det tåls att tänkas på.
Väl i skolan så är jag sur, kall och kaffesugen. Jag möter Siri, vi köper kaffe i cafét och hon bjussar på en cigg. Det var EXAKT vad jag behövde i min surmulenhet. Det var bra och jag blev på bra humör! Tack! =)
Sen var det teater, detta eviga tragglande i vår sjukt dåliga, lilla, kala teatersal. Fick dock en del gjort känns det som.
Sen avslappning som bara gjorde mig mer stressad och lite ledsen. Detta beror inte på vem som höll i den, det var inte bara min dag för avslappning idag.
Men så fort jag slappnar av eller sover eller liknande så är det samma person som besöker mig i drömmarna och det har varit så i några dagar nu. Inte för att det stör mig för personen medför inga tråkiga minnen etc, men jag undrar vad det betyder. Som inatt så var personen, som jag från och med, nu tänker kalla X för jag inte vill avslöja vem det är för det känns pinsamt, i min dröm. Vi satt och pratade, jag vet inte vart, men X grät, av någon anledning så hade vi kommit in på mina matvanor som ,enligt folk, har spårat ur lite. Själv så har jag inte mått såhär bra sen sjuan. Men iaf personen X säger
"-Jag har aldrig misslyckats såhär förrut med att stötta en person. Det har inte med dig att göra men jag vet inte vad jag hade kunnat göra för att förhindra att det blev såhär fel." Det var galet jobbigt att, även fast än att det var en dröm, se X gråta. Det som skar i hela hjärtat.
Jag vet verkligen inte hur jag ska tolka mina drömmar eller vad de vill säga mig, men någonting är det, jag känner det på mig. Någonting viktigt.
Tillbaka till den ytterst intressant redogörelsen om min dag.
Vi gjorde en övning till och sen slutade vi, jag och Siri gick till centan. Jag fick några snus av henne som har blivit min räddning och sen bar det av till tåget.
Detta var försenat (behöver jag nämna hur mycket jag hatar SL?) så jag trodde att jag skulle missa bussen, men jag sprang som en skållad iller och hann ändå. Dock så tog det mina sista krafter. Det suger pung.
Sen hade vi konfirmander, jag åt två mackor innan vi satte igång för jag vet att jag måste för annars så kommer jag bli sjuuuukt hungrig senare ikväll och småäta massa skit. Ännu så klarar jag inte hela dagar utan att äta någonting för då börjar jag småäta på kvällarna, typ morötter, äpplen och hårdbröd och så vidare. Det suger pung lika mycket som SL.
Men konfirmanderna är sjukt gulliga, så söta och snälla. De fick uppgiften att skriva ett brev till sig själva om 10 år och där sitter de som fina små ljus och skriver utan att tjattra för mycket, så som det brukar bli och ja, de helt enkelt bara gör sin uppgift och jag älskar dom. Inte bara för att det är mitt jobb att älska dom utan att de gör alla uppgifter med respekt och nogrannhet! Så underbart att ha en sånda grupp!
När det var slut så satt jag kvar och klinkade på pianot, nu har jag lärt mig introt till Two Beds and a Coffemachine någorlunda, jag måste bara få in ackorde rätt och så ska jag fråga Hanna om lite tips i hur jag ska ha händerna för att jag ska slippa hoppa så mycket mellan tangenterna. En av nackdelarna med att lära sig själv. Man kan inget om vilket finger som ska vara där och där. men men. Det är biff och löser sig.
Jag går hem efter att ha blivit liiiite nöjd med mig själv och min insats vid pianot, gör mig en kopp kaffe och ställer undan resterna från middagen, korvjux med broccoli är INTE min grej.
Sen så fixade jag mammas hår och tog mig en morot, vad sa jag? Småätande och skit, jag hatar det. Men men. Dags att investera i lite självdiciplin kanske?
Nu ska jag göra mig en kopp till kaffe och spela lite Kungen. Sen ska jag försöka att gå och lägga mig i tid.
Med kärlek!
God kväll!
Jag gick upp vid åtta, gjode kaffe och kröp ner i sängen igen och lyssnade på Rix Morgon Zoo i en timme. Det var myspys. Sen gick jag upp, duschade och klippte mitt hår.
Jag är sjukt missnöjd och ser för gräslig ut i håret men men, jag har bara mig själv att skylla. Men jag gillar verkligen inte när jag inte är nöjd med mitt hår, för det brukar vara det absolut ända som jag, vissa dagar, är nöjd med när det gäller mig själv. Alltså, fult hår=ingenting som ser bra ut alls=ångest.
Men men, fem i elva så gick jag till bussen för jag tänkte åka en halvtimme tidigare för att sätta mig i något övningsrum och spela igenom Two beds and a Coffemachine som jag fått noterna till av Hanna och äntligen fått mitt feta as ur vagnen för att skriva ut. Så jag väntar på bussen....
och väntar...
och väntar.
Ingen jävla bussjävel kommer!
Jag HATAR SL!
Men då åker mina söta pensionärsgrannar förbi och frågar om jag vill ha sjuts till Rotebro, för uppenbarligen så hade de också stått och väntat på bussen och insett att den inte kommer så jag hann med ett tåg, men en kvart försent.
På tåget så slog det mig att det nog inte är så överdrivet jobbigt att cykla till skolan, nästan hela vägen så kan man cykla brevid järnvägen och det är soft, man kanske ska göra det sen när det börjar bli lite varmare, det tåls att tänkas på.
Väl i skolan så är jag sur, kall och kaffesugen. Jag möter Siri, vi köper kaffe i cafét och hon bjussar på en cigg. Det var EXAKT vad jag behövde i min surmulenhet. Det var bra och jag blev på bra humör! Tack! =)
Sen var det teater, detta eviga tragglande i vår sjukt dåliga, lilla, kala teatersal. Fick dock en del gjort känns det som.
Sen avslappning som bara gjorde mig mer stressad och lite ledsen. Detta beror inte på vem som höll i den, det var inte bara min dag för avslappning idag.
Men så fort jag slappnar av eller sover eller liknande så är det samma person som besöker mig i drömmarna och det har varit så i några dagar nu. Inte för att det stör mig för personen medför inga tråkiga minnen etc, men jag undrar vad det betyder. Som inatt så var personen, som jag från och med, nu tänker kalla X för jag inte vill avslöja vem det är för det känns pinsamt, i min dröm. Vi satt och pratade, jag vet inte vart, men X grät, av någon anledning så hade vi kommit in på mina matvanor som ,enligt folk, har spårat ur lite. Själv så har jag inte mått såhär bra sen sjuan. Men iaf personen X säger
"-Jag har aldrig misslyckats såhär förrut med att stötta en person. Det har inte med dig att göra men jag vet inte vad jag hade kunnat göra för att förhindra att det blev såhär fel." Det var galet jobbigt att, även fast än att det var en dröm, se X gråta. Det som skar i hela hjärtat.
Jag vet verkligen inte hur jag ska tolka mina drömmar eller vad de vill säga mig, men någonting är det, jag känner det på mig. Någonting viktigt.
Tillbaka till den ytterst intressant redogörelsen om min dag.
Vi gjorde en övning till och sen slutade vi, jag och Siri gick till centan. Jag fick några snus av henne som har blivit min räddning och sen bar det av till tåget.
Detta var försenat (behöver jag nämna hur mycket jag hatar SL?) så jag trodde att jag skulle missa bussen, men jag sprang som en skållad iller och hann ändå. Dock så tog det mina sista krafter. Det suger pung.
Sen hade vi konfirmander, jag åt två mackor innan vi satte igång för jag vet att jag måste för annars så kommer jag bli sjuuuukt hungrig senare ikväll och småäta massa skit. Ännu så klarar jag inte hela dagar utan att äta någonting för då börjar jag småäta på kvällarna, typ morötter, äpplen och hårdbröd och så vidare. Det suger pung lika mycket som SL.
Men konfirmanderna är sjukt gulliga, så söta och snälla. De fick uppgiften att skriva ett brev till sig själva om 10 år och där sitter de som fina små ljus och skriver utan att tjattra för mycket, så som det brukar bli och ja, de helt enkelt bara gör sin uppgift och jag älskar dom. Inte bara för att det är mitt jobb att älska dom utan att de gör alla uppgifter med respekt och nogrannhet! Så underbart att ha en sånda grupp!
När det var slut så satt jag kvar och klinkade på pianot, nu har jag lärt mig introt till Two Beds and a Coffemachine någorlunda, jag måste bara få in ackorde rätt och så ska jag fråga Hanna om lite tips i hur jag ska ha händerna för att jag ska slippa hoppa så mycket mellan tangenterna. En av nackdelarna med att lära sig själv. Man kan inget om vilket finger som ska vara där och där. men men. Det är biff och löser sig.
Jag går hem efter att ha blivit liiiite nöjd med mig själv och min insats vid pianot, gör mig en kopp kaffe och ställer undan resterna från middagen, korvjux med broccoli är INTE min grej.
Sen så fixade jag mammas hår och tog mig en morot, vad sa jag? Småätande och skit, jag hatar det. Men men. Dags att investera i lite självdiciplin kanske?
Nu ska jag göra mig en kopp till kaffe och spela lite Kungen. Sen ska jag försöka att gå och lägga mig i tid.
Med kärlek!
God kväll!
söndag 20 januari 2008
20 Januari
I fredags så hade jag en mycket trevlig lunchdejt med en mycket trevlig och urhet brud. Vid 13:00 så knackade jag på hennes dörr och då blev det matlagning och hon bjöd på en chili och tomat grej med ris, typ. Gott som fan.
Alltid trevligt att äta god mat och ha tjusig utsikt. Me like alot. =) Tråkigt nog tar ju alltid trevliga stunder slut, jag åkte hem, packade det sista och begav mig iväg för att åka på läger. Mätt och nöjd så sätter jag mig på bussen till Finnåker och så slår det mig att jag aldrig tackade ordentligt för den goda maten någon timme innan, så jag passar på att göra det nu. TACK för den goda maten! =) Så typiskt mig att vara ohyffsad i hett sällskap...
Men i alla fall.
Helgen har varit väldigt intressant. Jag kan, med handen på hjärtat, säga att detta var för min egna personliga del det mest givande lägret jag har varit på som ledare. Annars så kan man rytmen, men gör det och det, bestämda tider och så vidare.
Men i och med att nu hade vi inhyrda föreläsare så blev det helt annat, man blev en del av processen. De inhyrda tjejerna var Matti och Lina från Drag King-gruppen Lionkings, http://www.lionkings.se/ riktigt trevliga tjejer som gjorde att sjuuukt bra jobb med konfirmanderna men också med oss ledare. Helt otroligt bra, jag är imponerad. Dethär kommer vi i ledarlaget ha nytta av i arbetet med andra grupper och i livet som helhet. Jag är galet nöjd med helgen.
Även om jag är sjukt trött nu. Men det är man i och för sig varje söndag efter ett läger. Ändå så sov vi mer dethär lägret än vad vi brukar.
Om två veckor är det dags igen, det kommer bli nice hoppas jag. Dock så känner jag inte gruppen, men det blir bra. Säger vi.
Och på fredag så är det löning, kommer dock inte kunna använda så mycket av pengarna. Får väll hoppas på att jag får mer i lön än vad jag planerat eller något. Men jag har klarat denhär månaden också, som har varit den svåraste hittils i mitt liv, rent ekonomiskt alltså, jag hade 0.51 kronor på kortet när alla räkningar var betalda. Jag hoppas att det blir bättre snart.
Note to myself: Har inte Fredrik (min blivande chef) ringt på fredag så ska jag ringa upp honom.
Med kärlek
Natti
Alltid trevligt att äta god mat och ha tjusig utsikt. Me like alot. =) Tråkigt nog tar ju alltid trevliga stunder slut, jag åkte hem, packade det sista och begav mig iväg för att åka på läger. Mätt och nöjd så sätter jag mig på bussen till Finnåker och så slår det mig att jag aldrig tackade ordentligt för den goda maten någon timme innan, så jag passar på att göra det nu. TACK för den goda maten! =) Så typiskt mig att vara ohyffsad i hett sällskap...
Men i alla fall.
Helgen har varit väldigt intressant. Jag kan, med handen på hjärtat, säga att detta var för min egna personliga del det mest givande lägret jag har varit på som ledare. Annars så kan man rytmen, men gör det och det, bestämda tider och så vidare.
Men i och med att nu hade vi inhyrda föreläsare så blev det helt annat, man blev en del av processen. De inhyrda tjejerna var Matti och Lina från Drag King-gruppen Lionkings, http://www.lionkings.se/ riktigt trevliga tjejer som gjorde att sjuuukt bra jobb med konfirmanderna men också med oss ledare. Helt otroligt bra, jag är imponerad. Dethär kommer vi i ledarlaget ha nytta av i arbetet med andra grupper och i livet som helhet. Jag är galet nöjd med helgen.
Även om jag är sjukt trött nu. Men det är man i och för sig varje söndag efter ett läger. Ändå så sov vi mer dethär lägret än vad vi brukar.
Om två veckor är det dags igen, det kommer bli nice hoppas jag. Dock så känner jag inte gruppen, men det blir bra. Säger vi.
Och på fredag så är det löning, kommer dock inte kunna använda så mycket av pengarna. Får väll hoppas på att jag får mer i lön än vad jag planerat eller något. Men jag har klarat denhär månaden också, som har varit den svåraste hittils i mitt liv, rent ekonomiskt alltså, jag hade 0.51 kronor på kortet när alla räkningar var betalda. Jag hoppas att det blir bättre snart.
Note to myself: Har inte Fredrik (min blivande chef) ringt på fredag så ska jag ringa upp honom.
Med kärlek
Natti
torsdag 17 januari 2008
17 Januari
Systrar och bröder
nu är jag trött på kylan, jag vill härifrån NU! Jag är trött på att ha fingrar som är isbitar, konstant! Så jag sitter och kollar på diverse olika resehemsidor närstan maniskt varje dag och tänker att ÅÅHHH om jag var rik och inte gick i skolan, DÅJÄVLAR skulle jag åka iväg!
Jag skulle inte ens banga på ett 2 stjärnigt hotell på Mallis nu alltså... Bara för att komma härifrån!
Men iaf, nu ikväll när jag satt och tittade på sistaminutenresor och önskade att jag var rik och oberoende och så vidare så bara behövde jag säka på Koh Chang, ett av ställena som vi var på i thailand för nästan exakt två år sen. Det slår mig hur SJUKT mycket nya hotell och resorts det har byggts på ön, när vi var där så fanns det TVÅ större resorts. Nu finns det iaf typ nio...
Jag hittade inte den resourten som vi bodde på men om ni går in på denhär sidan :http://www.ving.se/kohchang
Och tittar på bilden till vänster, så har jag suttit på DEN GUNGAN i en ungefär lika vacker solnedgång. Och ja, jag vet att det är samma gunga, för jag känner igen öarna som ligger ute i horisonten. Vi hade dessa öar precis framför resourtens strand och en kväll, när mamma hade frossa som fan för att hon ahde brännt sönder sig, så gick vi på stranden för att hitta ett annat hotell än vårt som hade någon schysst restaurant och på vägen dit så säg vi gungan. Sen gick jag dit väldigt ofta.
Jag saknar Thailand, men mest saknar jag de 6 dagarna på Koh Chang, den färska mangon och annanasen, att kunna gå lååånga promenader på stranden och känna sanden mellan tårna, den fina, vita sanden, att känna hur vattnet sveper in över fötterna, att kunna ligga i solen och gassa hela dagarna till mamma nästan skällde ut en för att hon var rädd att man skulle få solsting.
Åh vad jag vill vara rik! jag vill åka på semester! JAG VILL HA VÄRME!
Dock så ska jag ju till Barcelona ganska snart, det är ju inte fy skam heller.
Nu ska jag sova tror jag, imorn är det Friskis och Svettis som gäller med Hanna! =) Lunchpassen in my heart. Hanna in my heart också.
Med kärlek!
Natti
nu är jag trött på kylan, jag vill härifrån NU! Jag är trött på att ha fingrar som är isbitar, konstant! Så jag sitter och kollar på diverse olika resehemsidor närstan maniskt varje dag och tänker att ÅÅHHH om jag var rik och inte gick i skolan, DÅJÄVLAR skulle jag åka iväg!
Jag skulle inte ens banga på ett 2 stjärnigt hotell på Mallis nu alltså... Bara för att komma härifrån!
Men iaf, nu ikväll när jag satt och tittade på sistaminutenresor och önskade att jag var rik och oberoende och så vidare så bara behövde jag säka på Koh Chang, ett av ställena som vi var på i thailand för nästan exakt två år sen. Det slår mig hur SJUKT mycket nya hotell och resorts det har byggts på ön, när vi var där så fanns det TVÅ större resorts. Nu finns det iaf typ nio...
Jag hittade inte den resourten som vi bodde på men om ni går in på denhär sidan :http://www.ving.se/kohchang
Och tittar på bilden till vänster, så har jag suttit på DEN GUNGAN i en ungefär lika vacker solnedgång. Och ja, jag vet att det är samma gunga, för jag känner igen öarna som ligger ute i horisonten. Vi hade dessa öar precis framför resourtens strand och en kväll, när mamma hade frossa som fan för att hon ahde brännt sönder sig, så gick vi på stranden för att hitta ett annat hotell än vårt som hade någon schysst restaurant och på vägen dit så säg vi gungan. Sen gick jag dit väldigt ofta.
Jag saknar Thailand, men mest saknar jag de 6 dagarna på Koh Chang, den färska mangon och annanasen, att kunna gå lååånga promenader på stranden och känna sanden mellan tårna, den fina, vita sanden, att känna hur vattnet sveper in över fötterna, att kunna ligga i solen och gassa hela dagarna till mamma nästan skällde ut en för att hon var rädd att man skulle få solsting.
Åh vad jag vill vara rik! jag vill åka på semester! JAG VILL HA VÄRME!
Dock så ska jag ju till Barcelona ganska snart, det är ju inte fy skam heller.
Nu ska jag sova tror jag, imorn är det Friskis och Svettis som gäller med Hanna! =) Lunchpassen in my heart. Hanna in my heart också.
Med kärlek!
Natti
onsdag 16 januari 2008
16 Januari
Systrar och bröder
idag raderade jag ALLT och började skriva om det igen. Så nu har jag inte skrivit några 50 sidor utan typ 4. Men det första kändes inge bra så jag ville börja om. sagt och gjort, det gjorde jag och nu känns det bättre.
Jag tror att det är imorgon som jag ska hålla i avslappningen och jag har inte förberett något... Kanske ska göra det nu? Ja, det borde jag.
Annars så är det kallt men att spela slutproduktionen i lokalen vi kolalde på idag känns pepp! =D Nu är jag taggish igen!
idag raderade jag ALLT och började skriva om det igen. Så nu har jag inte skrivit några 50 sidor utan typ 4. Men det första kändes inge bra så jag ville börja om. sagt och gjort, det gjorde jag och nu känns det bättre.
Jag tror att det är imorgon som jag ska hålla i avslappningen och jag har inte förberett något... Kanske ska göra det nu? Ja, det borde jag.
Annars så är det kallt men att spela slutproduktionen i lokalen vi kolalde på idag känns pepp! =D Nu är jag taggish igen!
söndag 13 januari 2008
13 Januari
Jag har ätit för mycket de senaste dygnen... Så jag känner mig helt jävla uppsvälld, som en fuckin jävla ballong! Men jaja okej, jag måste ta en lååång prommis imorn. Då kommer det kännas bättre.
Annars så sitter fjärilarna kvar och flaxar och jag blir bara mer och mer pepp på att dra ifrån denhär jävla stan för varje dag som går. Min hy i ansiktet är sämre än den har varit i hela mitt liv och jag skämtar inte om jag påstår att jag har fyra finnar! Det är helt jävla galet och inte okej. Sen är The L-word bra och sådär typiskt gay.
Fast nu tror jag att jag ska nanna kudde.
med kärlek
natti
Annars så sitter fjärilarna kvar och flaxar och jag blir bara mer och mer pepp på att dra ifrån denhär jävla stan för varje dag som går. Min hy i ansiktet är sämre än den har varit i hela mitt liv och jag skämtar inte om jag påstår att jag har fyra finnar! Det är helt jävla galet och inte okej. Sen är The L-word bra och sådär typiskt gay.
Fast nu tror jag att jag ska nanna kudde.
med kärlek
natti
torsdag 10 januari 2008
10 Januari
Överaskningar är alltid något speciellt. Det är trevligt med något som man inte förväntat sig av vardagen att ske.
Hanna, som vet hur nyfiken person jag är, sa för ett antal veckor sedan att hon har en överaskning till mig och höll mig på sträckbänken tills ikväll.
En liten fil på 467 Kb skickas över via msn, ljudfil och jag blev bara mer och mer nyfiken. Det tog bara några sekunder för den att skickas över och jag drog på mig lurarna och satte filen på uppspelning, efter bara någon tiondels sekund så inser jag vad ljudfilen var för något och hela jag spricker, tårarna börjar spruta, jag kunde knappt andas ordentligt och hela kroppen började skaka men den starkaste känslan under de första sekunderna var att någonting tog tag i hjärtat och klämde åt, fast med välbehag, med kärlek och sorg. Det var Ro, Ro till Fiskeskär.
Visan som min farmor sjungit för mig som liten och som jag sedan sjungit för henne, hennes sista halvår i livet. Efter tio minuter så slår det mig att den versionen jag nu fått i ljudfil är densamma som farmor sjöng.
Det är nu nästan exakt 5 år sen som min farmor blev riktigt sjuk. Och under dessa 5 år så har jag själv hunnit ändra texten, glömma melodin och med hjälp av internet försökt att återställa minnet som det borde vara. Texten finns i många olika versioner på internet, i sångböcker och i minnet.
Men melodin är desto svårare att få tag på om man inte vet vilka trådar man ska dra i, som tur är så har jag världens bästa Hanna i min närhet som, när det gäller musik och liknande, vet exakt vilka trådar man kan dra i för att få napp. Det är också tack vare henne som jag aldrig mer kommer glömma vare sig melodi eller text till min farmors favorit visa. Som kommer sjungas många gånger för mina egna barn och förhoppningsvis barnbarn.
Jag kan inte säga mer än att jag är evigt tacksam, men orden räcker ändå inte till.
Med kärlek!
Godnatt!
Hanna, som vet hur nyfiken person jag är, sa för ett antal veckor sedan att hon har en överaskning till mig och höll mig på sträckbänken tills ikväll.
En liten fil på 467 Kb skickas över via msn, ljudfil och jag blev bara mer och mer nyfiken. Det tog bara några sekunder för den att skickas över och jag drog på mig lurarna och satte filen på uppspelning, efter bara någon tiondels sekund så inser jag vad ljudfilen var för något och hela jag spricker, tårarna börjar spruta, jag kunde knappt andas ordentligt och hela kroppen började skaka men den starkaste känslan under de första sekunderna var att någonting tog tag i hjärtat och klämde åt, fast med välbehag, med kärlek och sorg. Det var Ro, Ro till Fiskeskär.
Visan som min farmor sjungit för mig som liten och som jag sedan sjungit för henne, hennes sista halvår i livet. Efter tio minuter så slår det mig att den versionen jag nu fått i ljudfil är densamma som farmor sjöng.
Det är nu nästan exakt 5 år sen som min farmor blev riktigt sjuk. Och under dessa 5 år så har jag själv hunnit ändra texten, glömma melodin och med hjälp av internet försökt att återställa minnet som det borde vara. Texten finns i många olika versioner på internet, i sångböcker och i minnet.
Men melodin är desto svårare att få tag på om man inte vet vilka trådar man ska dra i, som tur är så har jag världens bästa Hanna i min närhet som, när det gäller musik och liknande, vet exakt vilka trådar man kan dra i för att få napp. Det är också tack vare henne som jag aldrig mer kommer glömma vare sig melodi eller text till min farmors favorit visa. Som kommer sjungas många gånger för mina egna barn och förhoppningsvis barnbarn.
Jag kan inte säga mer än att jag är evigt tacksam, men orden räcker ändå inte till.
Med kärlek!
Godnatt!
tisdag 8 januari 2008
8 Januari
Systrar och bröder
Idag köde jag till på stort vad gäller middagen. Jag kände helt enkelt för att överaska pappa så jag satte igång att göra en pasta och tomatsoppa med köttfärs. Mycket gott, hade dock varit godare att få ha lite tabasco i för lite hetta, men men.
Sen bakade jag bröd till, dock så råkade jag glömma bort degspadet så det kokade upp så jag ställde det i kylskåpen och hade i stektermometern tills det var 50 grder (hade torrjäst, jag är inte korkad haha)
Middagen blev mycket uppskattad av mig familj =) Det känns alltid lika bra att laga god och NYTTIG mat till min faktiskt ganska onyttiga familj. Pappas motto när det gäller mat är att det ska vara gott och dyrt med gärna lite extra fett, hehe.
Det är helt enkelt bra att han slutar senare nu när han bytte jobb så jag kan styra upp familjens matvanor till det bättre.
I övrigt så sitter pirret behagligt kvar och CK är fortfarande den bästa mannen på jorden.
Men kärlek
Idag köde jag till på stort vad gäller middagen. Jag kände helt enkelt för att överaska pappa så jag satte igång att göra en pasta och tomatsoppa med köttfärs. Mycket gott, hade dock varit godare att få ha lite tabasco i för lite hetta, men men.
Sen bakade jag bröd till, dock så råkade jag glömma bort degspadet så det kokade upp så jag ställde det i kylskåpen och hade i stektermometern tills det var 50 grder (hade torrjäst, jag är inte korkad haha)
Middagen blev mycket uppskattad av mig familj =) Det känns alltid lika bra att laga god och NYTTIG mat till min faktiskt ganska onyttiga familj. Pappas motto när det gäller mat är att det ska vara gott och dyrt med gärna lite extra fett, hehe.
Det är helt enkelt bra att han slutar senare nu när han bytte jobb så jag kan styra upp familjens matvanor till det bättre.
I övrigt så sitter pirret behagligt kvar och CK är fortfarande den bästa mannen på jorden.
Men kärlek
måndag 7 januari 2008
30 Januari
Systrar och bröder, kära blogläsare.
Det händer mig ganska sällan, sist var ungefär två år sen. Men blir sådär rysligt... glad. Av någons närhet, det som pirrar i hela kroppen och man blir helt varmt i hjärtat av att höra rösten, namnet eller av bara tanken. Man blir lite sådär kontrolig har koll på vad personen har för lektion, i vilket klassrum, var hon har sitt skåp. Och såfort man träffar personen ifråga så försvinner tid och rum, man bryr sig inte om vad man har planerat att göra och man kommer med undanflykter för att bara få vara i personens närhet.
Denhär kännslan har slagit mig idag som en blixt, nog för att jag har haft henne i tankarna i några månader till och från men typ alla timmar på dygnet ändå så glömmer man efter ett långt lov som jullovet är hur det verkligen är att vara i personens närvaro.
Men sen så hör man den bekanta rösten i korridoren och fjärilarna i magen får ny total kraft, man går fram, får sig en kram och känner pirret hela vägen från tårna till hårfästet, en behagligt pirr. Ett såndär myspirr och man känner sig helt totalt lycklig.
Så nu sitter jag i skolan, jag slutade för 1 timme och 15 minuer sen men jag är kvar. Chansen finns ju att hon får rast och går ut, för hon vet ju att jag sitter här. Jag åkte aldrig hem efter att ha träffat henne i korridoren, jag hängde med dom och käkade och nu är jag kvar. Jag vill helt enkelt inte åka hem, risken för att missa en sekund i hennes närvaro kommer nog göra att jag blir kvar här hela eftermiddagen.
Systrar och bröder, kära blogläsare. Jag tror att jag är riktigt jävla kär. =)
Det händer mig ganska sällan, sist var ungefär två år sen. Men blir sådär rysligt... glad. Av någons närhet, det som pirrar i hela kroppen och man blir helt varmt i hjärtat av att höra rösten, namnet eller av bara tanken. Man blir lite sådär kontrolig har koll på vad personen har för lektion, i vilket klassrum, var hon har sitt skåp. Och såfort man träffar personen ifråga så försvinner tid och rum, man bryr sig inte om vad man har planerat att göra och man kommer med undanflykter för att bara få vara i personens närhet.
Denhär kännslan har slagit mig idag som en blixt, nog för att jag har haft henne i tankarna i några månader till och från men typ alla timmar på dygnet ändå så glömmer man efter ett långt lov som jullovet är hur det verkligen är att vara i personens närvaro.
Men sen så hör man den bekanta rösten i korridoren och fjärilarna i magen får ny total kraft, man går fram, får sig en kram och känner pirret hela vägen från tårna till hårfästet, en behagligt pirr. Ett såndär myspirr och man känner sig helt totalt lycklig.
Så nu sitter jag i skolan, jag slutade för 1 timme och 15 minuer sen men jag är kvar. Chansen finns ju att hon får rast och går ut, för hon vet ju att jag sitter här. Jag åkte aldrig hem efter att ha träffat henne i korridoren, jag hängde med dom och käkade och nu är jag kvar. Jag vill helt enkelt inte åka hem, risken för att missa en sekund i hennes närvaro kommer nog göra att jag blir kvar här hela eftermiddagen.
Systrar och bröder, kära blogläsare. Jag tror att jag är riktigt jävla kär. =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
