23 Januari

Åter igen så drömde jag en konstig dröm inatt.

Jag åkte kryssning eller jag var i alla fall på ett kryssningsfartyg tillsamans med min konfirmandgrupp och vår församlingspedagog och prästen som också jobbar med konfirmandarbetet. Dock inte den andra ungdomsledaren vilket är mysko. Men iaf, vi var på detta, ganska lilla kryssningsfartyg, det var trevligt, massa folk och vi hade det roligt helt enkelt.

Sen helt plötsligt utbryter det panik, alla springer fram och tillbaka, hit och dit och skriker "BOMB!" Det var en bomb på fartyget helt enkelt. I några högtalare är det en person som berättar att om någon försöker ta sig av fartygen genom att hoppa överbord eller liknande så kommer de spränga det i luften. Vi blir inhysta i någon konferanselokal och jag står där, framför min aälskade konfirmandgrupp längst fram i salen och där sitter de, tysta, stilla och snälla och bara tittar rakt fram. Ögonen och ansiktsuttrycken var livrädda men inte panikartade, lite frågande, ungefär "Vad ska vi göra nu?"

I rummet så spelades Jeff Buckleys version av Hallelujah på väldigt låg volym och vi alla visste att vi skulle dö.

Helt plötsligt så vinkar prellen till mig och ber mig följa med ut ur rummet.
Så där går jag, egnom denna möteslokal där möbleringen av borden avr som i ett kallsrum coh jag gick i mittgången, jag tittade på alla konfirmander, alla rädda men lugna ansikten och hörde refrängen komma igång i bakgrunden. Jag insåg att det var sista gången jag skulle se dom.

Väl ute ur möteslokalen så talar mina två kära ledarkolegor med mig djupt allvarligt att de som har lagt ut bomberna i fartygen ger dem möjligheten att rädda EN. De förklarade också att de hade valt mig, därför att de vill att jag ska fortsätta med det jag gör, ungdommar. De tyckte att jag har något att ge till kommande generationer. Jag började gråta och förklarade i panik att jag inte kan lämna alla dessa människor på dethär fartyget för att rädda mig själv, jag kan inte göra det helt enkelt. Då säger en av dem att jag måste, jag måste fortsätta att sprida det Gudsbudskapet som vi spridit till konfirmander genom åren att "Älska din nästan" och "Störst av allt är kärleken"
Då blir jag ännu mer ledsen och panikslagen och skriker rakt ut att "varfan är Gud just nu då?!" Varpå hon lägger sin hand över mitt hjärta och säger "Härinne, lita på ditt hjärta coh din instingt så kommer du att göra mycket gott. Kom bara ihåg att "älska din nästa" och "störst av allt är kärleken" glöm inte det Jessica, glöm inte det"

Sen vanknade jag. Men jag var inte rädd eller ledsen och av någon anledning sjukt lugn. Så jag låg kvar i sängen en lång stund och försökte komma på varför jag nu, fyra nätter i rad har drömt om kvinnor som jag har lite som förebilder i livet. Alla är de i samma ålder och är, nu när jag tänker på det, relativt lika som personer också. Sådär coola som jag också vill bli när jag blir stor.

Men varför drömmer jag dessa drömmar? Jag förstår inte...

Idag var jag förövrigt på utställningen "In Hate We Trust" som är det bästa jag har sätt i hela mitt liv. Helt galet så ord inte kan beskriva det ända jag kan säga just nu är att jag känner mig tom... och rädd...

Med kärlek!

Godnatt!