30 Januari

Systrar och bröder, kära blogläsare.

Det händer mig ganska sällan, sist var ungefär två år sen. Men blir sådär rysligt... glad. Av någons närhet, det som pirrar i hela kroppen och man blir helt varmt i hjärtat av att höra rösten, namnet eller av bara tanken. Man blir lite sådär kontrolig har koll på vad personen har för lektion, i vilket klassrum, var hon har sitt skåp. Och såfort man träffar personen ifråga så försvinner tid och rum, man bryr sig inte om vad man har planerat att göra och man kommer med undanflykter för att bara få vara i personens närhet.
Denhär kännslan har slagit mig idag som en blixt, nog för att jag har haft henne i tankarna i några månader till och från men typ alla timmar på dygnet ändå så glömmer man efter ett långt lov som jullovet är hur det verkligen är att vara i personens närvaro.

Men sen så hör man den bekanta rösten i korridoren och fjärilarna i magen får ny total kraft, man går fram, får sig en kram och känner pirret hela vägen från tårna till hårfästet, en behagligt pirr. Ett såndär myspirr och man känner sig helt totalt lycklig.

Så nu sitter jag i skolan, jag slutade för 1 timme och 15 minuer sen men jag är kvar. Chansen finns ju att hon får rast och går ut, för hon vet ju att jag sitter här. Jag åkte aldrig hem efter att ha träffat henne i korridoren, jag hängde med dom och käkade och nu är jag kvar. Jag vill helt enkelt inte åka hem, risken för att missa en sekund i hennes närvaro kommer nog göra att jag blir kvar här hela eftermiddagen.

Systrar och bröder, kära blogläsare. Jag tror att jag är riktigt jävla kär. =)