8 oktober

Systrar och bröder, kära blogläsare!

Idag är jag upprörd, ganska förbannad kanske är rätt uttryck.

Som ni alla säkert och förhoppningsvis känner till så avled den 16 åriga kille som blev misshandlad av en handfull jämnåriga i fredags kväll på Kungsholmen igår eftermiddag.
Det upprör mig något så enormt. Så att jag knappt kan beskriva det.

Men det jag minst förstår är en av de åtalde killarnas advokat som har uttalat sig om att misshandeln skedde i nödvärn. Då undrar jag bara varför en handfull personer måste sparka och slå på en person så mycket att han får så stora skador på huvudet att han avlider. Vad är det för nödvärn?
I vilken nöd har dessa killar befunnit sig i när det jagar en person för att sedan misshandla honom. Jag kan inte riktigt se den nöden, jag kan inte förstå tänket, för såvitt som jag har förstått så är det ingen Arnold Schwartznegger deluxe vi pratar om utan en helt vanlig, normalbyggd kille. Inget direkt hot om man är fem stycken och han ensam.

Och vad jag inte heller riktigt kan få att gå ihop är hur man tänker som 15-16 åring eller född 1991 när man står och slår och sparkar på en ensam människa som ligger ner.
Hur kan man då sen bli förvånad när man får beskedet att han faktiskt har avlidit av skadorna? Jag undrar bara vart fanns föräldrarna som skulle lära dessa killar att ett huvud är skört, det klarar inte mycket. Det finns en anledning till att mamma och pappa tjatade om cykelhjäm när man var liten, det fanns en mycket bra anledning till allt detta tjat. Jo, våra kroppar tål inte slag, fall och krockar i oändlighet. Kroppen är levande och allt som lever kan dö. Det vet man när man är 15.16 år gammal, man vet att det finns en gräns eller rättare sagt, man borde veta det!

Vad jag också är upprörd på är det svenska rättssystemet, men det är ju inget nytt. I grund och botten skulle dessa killar kunna skulle på varandra i oändlighet och ingen blir fälld för dådet iom att det inte går att fastställa vem som gav de dödande sparkarna och slagen. Och snälla, jag tycker inte att vi ska tala om nödvärn, dråp skulle jag kunna säga är det rätta ordet. För jag vill tro att ingen av de menade att döda men att utgången tyvärr blev sådan.

Nu vet jag också att jag säger emot mig själv från det jag skrivit lite tidigare.

Och om jag har uttalat mig här ovanför på bristande grunder och felaktig information så ber jag om ursäkt för det!

Men min energi går inte bara till att vara upprörd utan också till hans familj, övriga släktingar, vänner och bekanta. Jag beklagar verkligen den sorg de måste utstå.

Men mest hoppas jag innerligt att det händer någonting snart i vårt samhälle så att detta inte sker igen!

Så, systrar och bröder, kära blogläsare!

Med kärlek, eftertanke och medlidande!
Behandla andra så som du vill att de ska behandla dig.

Godnatt!