Jag lånade Asyl igår av Bella. Jävla bra bok, det slutade med att jag låg och sträckläste till klockan vad 05:30 innan jag släckte lampan för att sova, dumt gjort. Jag skulle ha läst i någon timme till för att sen gå upp så att jag kan få normal dygnsrytm igen...
För vet ni när jag vaknade, 15:35!!! FEMTON FUCKIN TRETTIOFEM! Det är INTE okej.
Jag hatar när man vaknar så sent. Hela jävla dagen blir förstörd.
Idag hade jag velat städa och tvätta. Men det är för sent för att börja med det nu, för jag kommer inte hinna klart tills familjen ska sova och då kommer de att bli störda.
Nej nu ska jag kolla på lite The L-word som tröst =)
söndag 30 december 2007
lördag 29 december 2007
29 December
Idag har jag tittat på 7 The L-Word avsnitt och nu är jag helt jävla körd i huvudet, min rygg värken och det känns som om jag kommer att få sittsår snart.
Just nu rä det mycket som försigår i mitt huvud. Det är någonting som inte stämmer, någonting kommer snart att gå sjukt fel om inte någon av oss gör någonting åt det. Vi har inte varit vänner så fasligt länge, men ändå väldigt länge. Det rä nästan precis 3 år sen som vi pratade med varandra för första gången. Jag minns inte exakt när det var, men jag minns tillfället. Matsalen, Grimsta högstadium, jag blev jättenervös när du satte dig vid vårt bord. Jag visste inte om du kände igen mig, men jag kände igen dig. Det som gjorde mmig nervös var att du skulle dömma mig och tro att jag är lika förjävlig som vän, som jag var som coach. För det var jag, jag var en förjävlig coach, iaf då, till det laget. Jag fick ingenting att fungera, jag iprincip skrek träningar och matcher igenom för att få folks uppmärksamhet och jag mådde dåligt typ 2 dagar i förväg för att ha det laget på träningar, man kunde aldrig veta om det skulle komma några och vilket humör de skulle vara på. Det gjorde mig sjukt osäker och en jävligt dålig coach. Jag trodde att du skulle dömma mig för att vara dendär riktigt jobbiga, osäkra, skrikiga personen som jag var som coach.
Men det gjorde du inte.
Och nu sitter jag här, 3 år senare och har en vän som har kommit mig så nära som ingen annan. Du vet alla mina bra sidor, men också alla mina dåliga. Jag vet alla dina bra sidor och också dina dåliga. Men jag älskar dig för att du är en människa med bra och dåliga sidor, verkligen, jag älskar dig väldigt mycket. Och jag vet att vi borde prata om det men jag vågar inte ta upp det. Den senaste tiden har vi gnabbat väldigt mycket. Egentligen kanske inte mycker, men för att vara oss så är det väldigt mycket. Vi missförstår varandra hit och dit och det känns inte bra. Det känns aldrig bra när vi gnabbas, jag tycker absolut inte om det. Men ändå så vet jag att man behöver gnabbas, i alla sorters förhållanden, vänskapliga och i kärleksrelationer. Men jag verkligen hatar att gnabbas med dig. Det känns nästan som om du glider bort, det som fanns för ett halvår sen är inte där och jag saknar det. Men mest så saknar jag dig just nu. Väldigt mycket saknar jag dig. Din doft, ditt skratt, din röst och känslan av att ha dina armar runt mig, att krama dig och luta mig mot din axel som är i den precis perfekta höjden för att luta sig mot.
Jag vet inte vad du gör imorgon men jag ska ta reda på det, för jag saknar dig. Massor.
Med kärlek
Godnatt
Just nu rä det mycket som försigår i mitt huvud. Det är någonting som inte stämmer, någonting kommer snart att gå sjukt fel om inte någon av oss gör någonting åt det. Vi har inte varit vänner så fasligt länge, men ändå väldigt länge. Det rä nästan precis 3 år sen som vi pratade med varandra för första gången. Jag minns inte exakt när det var, men jag minns tillfället. Matsalen, Grimsta högstadium, jag blev jättenervös när du satte dig vid vårt bord. Jag visste inte om du kände igen mig, men jag kände igen dig. Det som gjorde mmig nervös var att du skulle dömma mig och tro att jag är lika förjävlig som vän, som jag var som coach. För det var jag, jag var en förjävlig coach, iaf då, till det laget. Jag fick ingenting att fungera, jag iprincip skrek träningar och matcher igenom för att få folks uppmärksamhet och jag mådde dåligt typ 2 dagar i förväg för att ha det laget på träningar, man kunde aldrig veta om det skulle komma några och vilket humör de skulle vara på. Det gjorde mig sjukt osäker och en jävligt dålig coach. Jag trodde att du skulle dömma mig för att vara dendär riktigt jobbiga, osäkra, skrikiga personen som jag var som coach.
Men det gjorde du inte.
Och nu sitter jag här, 3 år senare och har en vän som har kommit mig så nära som ingen annan. Du vet alla mina bra sidor, men också alla mina dåliga. Jag vet alla dina bra sidor och också dina dåliga. Men jag älskar dig för att du är en människa med bra och dåliga sidor, verkligen, jag älskar dig väldigt mycket. Och jag vet att vi borde prata om det men jag vågar inte ta upp det. Den senaste tiden har vi gnabbat väldigt mycket. Egentligen kanske inte mycker, men för att vara oss så är det väldigt mycket. Vi missförstår varandra hit och dit och det känns inte bra. Det känns aldrig bra när vi gnabbas, jag tycker absolut inte om det. Men ändå så vet jag att man behöver gnabbas, i alla sorters förhållanden, vänskapliga och i kärleksrelationer. Men jag verkligen hatar att gnabbas med dig. Det känns nästan som om du glider bort, det som fanns för ett halvår sen är inte där och jag saknar det. Men mest så saknar jag dig just nu. Väldigt mycket saknar jag dig. Din doft, ditt skratt, din röst och känslan av att ha dina armar runt mig, att krama dig och luta mig mot din axel som är i den precis perfekta höjden för att luta sig mot.
Jag vet inte vad du gör imorgon men jag ska ta reda på det, för jag saknar dig. Massor.
Med kärlek
Godnatt
onsdag 26 december 2007
26 December
Jadu, julen är slut och allt runt omkring. Idag är sista julhelgdagen är det är riktigt skönt.
Dock så är jag den sämsta människan ever på att masa mig till kyrkan. Jag hade bestämmt mig för att gå i julottan, men så vaknade jag klockan 10 på morgonen och insåg att ja... julottan började för 4 timmar sen. Sen skulle jag gått i högmässan i förmiddag men vaknade vid 14 och insåg att nej, högmässan har börjat och är redan slut... Jag skämms, nästan, ganska mycket.
Då fick jag på mig lite paltor och gick ut på en prommis, en riktig lång en. Runt Rotebro typ, ingen musik hade jag på och inga ciggaretter röktes, dock införskaffades snus. Men det var skönt och jag förstår vad Fru Steinbach menar med att höra vad man tänker. Äntligen.
Jag tar ganska lång tid på mig att förstå saker, eller att inse saker. Vissa skulle nog kalla mig blåst och väldigt korkad. Men jag vill inte se mig själv som blåst och korkad så jag säger mest att jag måste få prova saker ordentligt för att förstå hur de fungerar och det kan ju ta sin tid men dåjävlar så är jag äntligen med på noterna.
Påtal om hur man ser på sig själv så får det mig att tänka på en disskution som existerar på compis.se (Svenska Kyrkans Unga i Stockholms Stifts aka SKUSS, comunity) där det diskuteras hurvida det är töntigt eller ej att vara kristen. Ena sidan av diskutionen tycker att det inte anses vara töntigt att vara ung kristen i dagens samhälle utan antyder att det är vi själva som kristna som undervärderar oss själva och tycker att vi själva är töntar.
Medan andra sidan hävdar att det finns en töntstämpel på unga kristna i dagens samhälle, att vi som individer inte tycker att vi är töntar utan står för vår sak men har normerna emot oss.
Så har det varit, fram och tillbaka, vi tycker, i samhället ser det ut såhär och så vidare.
Jag har faktiskt inte engagerat mig så mycket i diskutionen därför att jag anser att det inte är så mycket att diskutera. Det finns fördommar mot alla minoriteter i samhället, HBTQ-personer, muslimer, kristna och så vidare det är ingenting som vi i dessa minoriteter kan gröa så mycket åt, spräcker man hål på en fördom som merdet tråkigt nog att komma en ny. Men man kan ju faktiskt jobba för att de fördommar som finns bryts ner. Helt enkelt så måste man öppna sina ögon och titta sig runt, hur ser det ut egentligen? Och ser det inte ut som man vill att det ska seut så får man göra någonting åt det och inte stänga ögonen igen och övertyga sig själv om att detdär finns inte. Det finns inga förutfattade meningar eller fördommar om mig eller min trosuppfattning, eller min läggning.
Sen är jag grymt besviken på SVTs nya miniserie August, om August Strindberg... Jag har förväntat mig något mycket bättre... Men men.
Det får vara nog för ikväll
Med kärlek!
Dock så är jag den sämsta människan ever på att masa mig till kyrkan. Jag hade bestämmt mig för att gå i julottan, men så vaknade jag klockan 10 på morgonen och insåg att ja... julottan började för 4 timmar sen. Sen skulle jag gått i högmässan i förmiddag men vaknade vid 14 och insåg att nej, högmässan har börjat och är redan slut... Jag skämms, nästan, ganska mycket.
Då fick jag på mig lite paltor och gick ut på en prommis, en riktig lång en. Runt Rotebro typ, ingen musik hade jag på och inga ciggaretter röktes, dock införskaffades snus. Men det var skönt och jag förstår vad Fru Steinbach menar med att höra vad man tänker. Äntligen.
Jag tar ganska lång tid på mig att förstå saker, eller att inse saker. Vissa skulle nog kalla mig blåst och väldigt korkad. Men jag vill inte se mig själv som blåst och korkad så jag säger mest att jag måste få prova saker ordentligt för att förstå hur de fungerar och det kan ju ta sin tid men dåjävlar så är jag äntligen med på noterna.
Påtal om hur man ser på sig själv så får det mig att tänka på en disskution som existerar på compis.se (Svenska Kyrkans Unga i Stockholms Stifts aka SKUSS, comunity) där det diskuteras hurvida det är töntigt eller ej att vara kristen. Ena sidan av diskutionen tycker att det inte anses vara töntigt att vara ung kristen i dagens samhälle utan antyder att det är vi själva som kristna som undervärderar oss själva och tycker att vi själva är töntar.
Medan andra sidan hävdar att det finns en töntstämpel på unga kristna i dagens samhälle, att vi som individer inte tycker att vi är töntar utan står för vår sak men har normerna emot oss.
Så har det varit, fram och tillbaka, vi tycker, i samhället ser det ut såhär och så vidare.
Jag har faktiskt inte engagerat mig så mycket i diskutionen därför att jag anser att det inte är så mycket att diskutera. Det finns fördommar mot alla minoriteter i samhället, HBTQ-personer, muslimer, kristna och så vidare det är ingenting som vi i dessa minoriteter kan gröa så mycket åt, spräcker man hål på en fördom som merdet tråkigt nog att komma en ny. Men man kan ju faktiskt jobba för att de fördommar som finns bryts ner. Helt enkelt så måste man öppna sina ögon och titta sig runt, hur ser det ut egentligen? Och ser det inte ut som man vill att det ska seut så får man göra någonting åt det och inte stänga ögonen igen och övertyga sig själv om att detdär finns inte. Det finns inga förutfattade meningar eller fördommar om mig eller min trosuppfattning, eller min läggning.
Sen är jag grymt besviken på SVTs nya miniserie August, om August Strindberg... Jag har förväntat mig något mycket bättre... Men men.
Det får vara nog för ikväll
Med kärlek!
fredag 21 december 2007
21 December
Jag satt precis och läste ett blogginlägg i Hannas blogg som handlade om hennes farmor och att hon saknade henne.
Jag märkte det inte medan jag läste utan när jag läst klart, att jag satt och grät tyst framför datorskämen. Stora tårar rullar ner för mina kinder och jag kan inte stoppa dem, det kommer bara mer och mer ju mer jag tänker på det. Jag saknar också min farmor något så ohyggligt mycket. Just farmor, min älskade lilla farmor med en höftprotes och sin krycka, med sina pappiljotter och sina älskade rododenderon, min farmor som kokade tomatsås till pizzan redan på förmiddagen när vi skulle äta pizza på kvällen
"Om det får stå och sjuda länge så blir det godare" sa hon alltid med sin mjuka röst med en ytterst ytterst litenbrytning på Österbottniska (mumintrollsfinska)
Jag minns när jag var liten, typ 7 eller yngre. Redan då var jag rädd för Bosse och för farfar. De är av samma skrot och korn de två. Farmor förstod att jag var rädd och jag satt i hennes knä och grät, hon höll om mig hårt, vaggade mig och sjöng med sin fina, mjuka röst, samma sång, om och om igen, varje gång
"Ro, ro till Fiskeskär
många fiskar får vi där
Gäddan den stora
Braxen den goda
Hugg av stjärten
stopp i pössn'
spara hem till jul och påsk och pingst
och alla små helgdagar."
Det var min farmors favoritsång, det tråkiga är att jag inte kommer ihåg melodin ordentligt. Det var så länge sen som hon sjöng den för mig, säkert 11-12 år sen. Just nu skulle jag kunna ge vad som hellst för att få sitta i min farmors knä, bli omfamnad och vaggad och få höra henne sjunga.
Verkligen, vad som hellst.
Men hon blev sjuk, min älskade farmro blev sjuk. Hennes första stroke fick hon när jag var runt 8. Hon fyllde 70 den våren och jag minns när vi var på sjukhuset för att ge henne blommor och gratta henne. Men hon var inte vaken. Det var knappt att jag gick in i hennes rum på sjukhuset. För när jag såg henne ligga helt stilla, med det grå håret, som brukar vara så fint fixat av pappiljotter och hårspray, ligga okammat runt hennes huvud i sjukhussängen, att se hennes ansikte när hon sov, hon hade ett uttryck av smärta med ändå fridfullhet i ansiktet. Synen av min farmor i sjukhussängen och hennes krycka som hon alltid hade med sig brevid fick mig att börja gråta. Så jag satt i sjukhuskorridoren och grät.
Sen så fick hon och farfar flytta ifrån huset i Skokloster. Då förstod jag vad det var alla vuxna runt omkring mig försökte säga, att farmor är sjuk och kanske inte finns så länge till. Då förstod jag att det var slut på bastubaden på lördagar, bara farmor och jag, vi skulle inte baka pizza tillsamans, bara hon och jag och vi skulle inte sitta och virka tillsamans, bara hon och jag.
Men farmor kvicknade till efter den första stroken, hon och farfar bodde på ett äldreboende i Bålsta. De hade en egen lägenhet och farmor satt i rullstol. Men hon var den samma farmodern som jag haft innan. Lika glad och snäll och vi satt faktiskt ibland och virkade tillsamans i henens och farfars lägenhet på äldreboendet och ibland så sjöng vi, samma sång, om och om igen. Det var tider det.
Men något år senare, på julafton, så var vi där och hälsade på, vi fick julklappar och vi hade det mysigt, jag och farmor, Jocke, Bosse och farfar. Men sen blev det kväll och vi åkte tillbaka till Skokloster.
Morgonen efter så rinde de från äldreboendet och sa att farmor var dålig, riktigt dålig. Hon låg på sjukhuset i Enköping. Samma sjukhus som tidigare. Vi åkte dit och hälsade på. Men hon var inte vaken. Hon skulle aldrig mer vakna upp ordentligt och vara farmorn som jag brukade virka tillsamans med eller den farmorn som tjatade på att jag inte skulle sminka mig att jag var den finaste kickan i världen utan att jag behövde måla mig (ja, kickan. Det är inte en felstavning på flickan, utan hon sa kickan, jag var hennes lilla kicka) eller den farmorn som tjatade på mig att jag skulle börja spela fiol nu när jag kunde grunderna i notläsning.
Farmor blev flyttad till en annan del av äldreboendet. Där det var personal dygnet runt och hon hade bara ett litet rum som var hennes. Där bodde hon, hon pratade nästan aldrig, man förstod inte var hon sa, allt var så grötigt och första gången vi var där och hälsade på efter hennes stroke och sjukhusvistelse så kände hon inte igen mig, eller Bosse, varken hennes lilla kicka eller hennes son kände hon igen. Hon blev bara rädd och gjorde ifrån sig massa grymtande ljud. Då tog jag hennes hand när Bosse och Jocke gått ut och sjöng fiskeskär för henne. Jag såg en glimt av ett leende i hennes ögon och mingiporna rörde sig lite. Hon igen mig!
Men hon blev aldrig bra igen. Men vi fortsatte att åka dit och varje gång blev hon rädd och varje gång så tog jag hennes hand och sjöng fiskeskär för henne och hon kom ihåg igen. Samma visa, varannan söndag om och om igen.
Jag fick veta drygt ett år senare att hennes sista sjukhusvistelse berodde på att hon hade fått för många sömntabletter av sjuksystrarna på äldreboendet. Hon hade ringt på dem många gånger under kvällen för att hon bara villa ha lite sällskap, min farfar var inte mycket till julsällskap. Han var en ganska bitter herre, medan min farmor var tvärt om. Och när hon bara velat ha någon att prata med på julafton så hade de gett henne för många medeciner i för stora doser så hennes kropp hade sagt ifrån och aldrig blivit bra igen.
Tills en dag, den 24 juni 2003 det var en tisdag, då hade jag varit på träningen som alltid och när jag kom hem så såg Magnus mycket besvärad ut och sa att Bosse hade ringt. Då förstod jag direkt vad som hänt. Min farmor var död och jag sjönk ihop i en gråtande hög på golvet och skrek och grät om vart annat. Hon blev aldrig bra igen.
Jag skulle aldrig mer få ta hennes hand och sjunga fiskeskär för henne när hon blev rädd, precis som hon hållit om mig och sjungit när jag var rädd. Vi skulle verkligen aldrig mer baka pizza i köket i Skokloster, hon skulle aldrig mer stå på trappen utanför bastun i vinterkylan och skratta åt hur jag och Jocke rullade och brottades i snön efter att vi bastat, hon skulle aldrig mer applådera när vi lekte cirkus och gjorde massa tokigheter i hög fart på gungorna men framför allt, hon skulle inte bli frisk nnog så att hon kunde sjunga fiskeskär för mig en gång till. Inte en enda. Hon var borta, hon är borta för alltid.
Jag saknar henne så otroligt mycket och det gör ont i hjärtat.
"I en illusion finns evigt liv
I en illusion finns evig tid
I en illusion finns du
Under hela mitt liv"
Det var det sista jag sade till min farmor, precis innan jag kastade ner blomman på hennes kista som låg i graven.
Min älskade lilla, lilla farmor
Mary Alvina Rönnqvist
som dog den 22 juni 2003
en sorgens sommardag.
Med kärlek
God Jul
Jag märkte det inte medan jag läste utan när jag läst klart, att jag satt och grät tyst framför datorskämen. Stora tårar rullar ner för mina kinder och jag kan inte stoppa dem, det kommer bara mer och mer ju mer jag tänker på det. Jag saknar också min farmor något så ohyggligt mycket. Just farmor, min älskade lilla farmor med en höftprotes och sin krycka, med sina pappiljotter och sina älskade rododenderon, min farmor som kokade tomatsås till pizzan redan på förmiddagen när vi skulle äta pizza på kvällen
"Om det får stå och sjuda länge så blir det godare" sa hon alltid med sin mjuka röst med en ytterst ytterst litenbrytning på Österbottniska (mumintrollsfinska)
Jag minns när jag var liten, typ 7 eller yngre. Redan då var jag rädd för Bosse och för farfar. De är av samma skrot och korn de två. Farmor förstod att jag var rädd och jag satt i hennes knä och grät, hon höll om mig hårt, vaggade mig och sjöng med sin fina, mjuka röst, samma sång, om och om igen, varje gång
"Ro, ro till Fiskeskär
många fiskar får vi där
Gäddan den stora
Braxen den goda
Hugg av stjärten
stopp i pössn'
spara hem till jul och påsk och pingst
och alla små helgdagar."
Det var min farmors favoritsång, det tråkiga är att jag inte kommer ihåg melodin ordentligt. Det var så länge sen som hon sjöng den för mig, säkert 11-12 år sen. Just nu skulle jag kunna ge vad som hellst för att få sitta i min farmors knä, bli omfamnad och vaggad och få höra henne sjunga.
Verkligen, vad som hellst.
Men hon blev sjuk, min älskade farmro blev sjuk. Hennes första stroke fick hon när jag var runt 8. Hon fyllde 70 den våren och jag minns när vi var på sjukhuset för att ge henne blommor och gratta henne. Men hon var inte vaken. Det var knappt att jag gick in i hennes rum på sjukhuset. För när jag såg henne ligga helt stilla, med det grå håret, som brukar vara så fint fixat av pappiljotter och hårspray, ligga okammat runt hennes huvud i sjukhussängen, att se hennes ansikte när hon sov, hon hade ett uttryck av smärta med ändå fridfullhet i ansiktet. Synen av min farmor i sjukhussängen och hennes krycka som hon alltid hade med sig brevid fick mig att börja gråta. Så jag satt i sjukhuskorridoren och grät.
Sen så fick hon och farfar flytta ifrån huset i Skokloster. Då förstod jag vad det var alla vuxna runt omkring mig försökte säga, att farmor är sjuk och kanske inte finns så länge till. Då förstod jag att det var slut på bastubaden på lördagar, bara farmor och jag, vi skulle inte baka pizza tillsamans, bara hon och jag och vi skulle inte sitta och virka tillsamans, bara hon och jag.
Men farmor kvicknade till efter den första stroken, hon och farfar bodde på ett äldreboende i Bålsta. De hade en egen lägenhet och farmor satt i rullstol. Men hon var den samma farmodern som jag haft innan. Lika glad och snäll och vi satt faktiskt ibland och virkade tillsamans i henens och farfars lägenhet på äldreboendet och ibland så sjöng vi, samma sång, om och om igen. Det var tider det.
Men något år senare, på julafton, så var vi där och hälsade på, vi fick julklappar och vi hade det mysigt, jag och farmor, Jocke, Bosse och farfar. Men sen blev det kväll och vi åkte tillbaka till Skokloster.
Morgonen efter så rinde de från äldreboendet och sa att farmor var dålig, riktigt dålig. Hon låg på sjukhuset i Enköping. Samma sjukhus som tidigare. Vi åkte dit och hälsade på. Men hon var inte vaken. Hon skulle aldrig mer vakna upp ordentligt och vara farmorn som jag brukade virka tillsamans med eller den farmorn som tjatade på att jag inte skulle sminka mig att jag var den finaste kickan i världen utan att jag behövde måla mig (ja, kickan. Det är inte en felstavning på flickan, utan hon sa kickan, jag var hennes lilla kicka) eller den farmorn som tjatade på mig att jag skulle börja spela fiol nu när jag kunde grunderna i notläsning.
Farmor blev flyttad till en annan del av äldreboendet. Där det var personal dygnet runt och hon hade bara ett litet rum som var hennes. Där bodde hon, hon pratade nästan aldrig, man förstod inte var hon sa, allt var så grötigt och första gången vi var där och hälsade på efter hennes stroke och sjukhusvistelse så kände hon inte igen mig, eller Bosse, varken hennes lilla kicka eller hennes son kände hon igen. Hon blev bara rädd och gjorde ifrån sig massa grymtande ljud. Då tog jag hennes hand när Bosse och Jocke gått ut och sjöng fiskeskär för henne. Jag såg en glimt av ett leende i hennes ögon och mingiporna rörde sig lite. Hon igen mig!
Men hon blev aldrig bra igen. Men vi fortsatte att åka dit och varje gång blev hon rädd och varje gång så tog jag hennes hand och sjöng fiskeskär för henne och hon kom ihåg igen. Samma visa, varannan söndag om och om igen.
Jag fick veta drygt ett år senare att hennes sista sjukhusvistelse berodde på att hon hade fått för många sömntabletter av sjuksystrarna på äldreboendet. Hon hade ringt på dem många gånger under kvällen för att hon bara villa ha lite sällskap, min farfar var inte mycket till julsällskap. Han var en ganska bitter herre, medan min farmor var tvärt om. Och när hon bara velat ha någon att prata med på julafton så hade de gett henne för många medeciner i för stora doser så hennes kropp hade sagt ifrån och aldrig blivit bra igen.
Tills en dag, den 24 juni 2003 det var en tisdag, då hade jag varit på träningen som alltid och när jag kom hem så såg Magnus mycket besvärad ut och sa att Bosse hade ringt. Då förstod jag direkt vad som hänt. Min farmor var död och jag sjönk ihop i en gråtande hög på golvet och skrek och grät om vart annat. Hon blev aldrig bra igen.
Jag skulle aldrig mer få ta hennes hand och sjunga fiskeskär för henne när hon blev rädd, precis som hon hållit om mig och sjungit när jag var rädd. Vi skulle verkligen aldrig mer baka pizza i köket i Skokloster, hon skulle aldrig mer stå på trappen utanför bastun i vinterkylan och skratta åt hur jag och Jocke rullade och brottades i snön efter att vi bastat, hon skulle aldrig mer applådera när vi lekte cirkus och gjorde massa tokigheter i hög fart på gungorna men framför allt, hon skulle inte bli frisk nnog så att hon kunde sjunga fiskeskär för mig en gång till. Inte en enda. Hon var borta, hon är borta för alltid.
Jag saknar henne så otroligt mycket och det gör ont i hjärtat.
"I en illusion finns evigt liv
I en illusion finns evig tid
I en illusion finns du
Under hela mitt liv"
Det var det sista jag sade till min farmor, precis innan jag kastade ner blomman på hennes kista som låg i graven.
Min älskade lilla, lilla farmor
Mary Alvina Rönnqvist
som dog den 22 juni 2003
en sorgens sommardag.
Med kärlek
God Jul
tisdag 18 december 2007
18 December
Godkväll systrar och bröder!
Dagen idag har varit kluven, både bra och dålig på sina egna vis.
Jag masade mig upp ur sängen vid halv 9 och drog på mig teaterkläderna och åkte till Bella (bra sak) Vi satte på kaffe och gjorde amerikanska pannkakor till frukost (frukostsällskap= bra sak, amerikanska pannkakor till frukost=dålig sak) Det var rysligt trevligt att ses sådär på förmiddagskvisten. Efter ett tag så borstade vi båda tänderna och åkte till våra skolor.
På teatern som gick vi in i teatersalen och vände. Så åkte vi in till Dansmuseet! Sjukt intressant och trevligt, vi dödade tid där i en timme och sen kollade vi på en film. Sjukt snygga brudar I must say! =D
Sen så tog jag mig en QX och satt i kvar på museet ett tag för att inte behöva vänta på Madde ute i kylan och vid tre så begav jag mig av till plattan där jag mötte nämnda Madde och Jonna! (mycket bra sak) Vi lajjade runt och det slutade på donken med kaffe och muffins som Madde bjöd på =) Galet snäll som gav mig ett ciggpaket också! O.o <3 Synd att vi inte sågs längre för det var riktigt trevligt att träffa de båda igen! Men om ekonomin tillåter så är det Östhammar som gäller på jullovet! =D
Sen så åkte jag hem till Bella och vi kollade på tv, blev uttråkade, hade kuddkrig och kaosade på Chris rum, vi gick ner och kaosade i gillestugan där han satt och spelade tvspel och blev jättesur. Sen vi 20-tiden så åkte jag hem och nu har jag tagit en dusch och ska snart gå och sova!
JUST DET! Jag ska på jobbintervju på Donken imorn! =D
Med kärlek!
Nattipuss!
Dagen idag har varit kluven, både bra och dålig på sina egna vis.
Jag masade mig upp ur sängen vid halv 9 och drog på mig teaterkläderna och åkte till Bella (bra sak) Vi satte på kaffe och gjorde amerikanska pannkakor till frukost (frukostsällskap= bra sak, amerikanska pannkakor till frukost=dålig sak) Det var rysligt trevligt att ses sådär på förmiddagskvisten. Efter ett tag så borstade vi båda tänderna och åkte till våra skolor.
På teatern som gick vi in i teatersalen och vände. Så åkte vi in till Dansmuseet! Sjukt intressant och trevligt, vi dödade tid där i en timme och sen kollade vi på en film. Sjukt snygga brudar I must say! =D
Sen så tog jag mig en QX och satt i kvar på museet ett tag för att inte behöva vänta på Madde ute i kylan och vid tre så begav jag mig av till plattan där jag mötte nämnda Madde och Jonna! (mycket bra sak) Vi lajjade runt och det slutade på donken med kaffe och muffins som Madde bjöd på =) Galet snäll som gav mig ett ciggpaket också! O.o <3 Synd att vi inte sågs längre för det var riktigt trevligt att träffa de båda igen! Men om ekonomin tillåter så är det Östhammar som gäller på jullovet! =D
Sen så åkte jag hem till Bella och vi kollade på tv, blev uttråkade, hade kuddkrig och kaosade på Chris rum, vi gick ner och kaosade i gillestugan där han satt och spelade tvspel och blev jättesur. Sen vi 20-tiden så åkte jag hem och nu har jag tagit en dusch och ska snart gå och sova!
JUST DET! Jag ska på jobbintervju på Donken imorn! =D
Med kärlek!
Nattipuss!
måndag 10 december 2007
10 December
Jag ska helt enkelt inte ha körkort, inte just nu iaf.
Plus att jag för tillfället sitter i en sån jävla knipa ekonomiskt så jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. (Ja jag brukar vara i ekonomiska knipor i mitten på månaden, men då är det utgifter som snus och diverse annat skit som jag får strunta i, detta är värre. Mycket värre.) För jag kan dra ner på snuset och kaffet ute och så vidare och så vidare. Men jag kan inte trolla fram 5 000 kronor på 10 dagar, det är näst intill omöjligt. Eller det är omöjligt om man tänker lagligt, det har jag gjort och jag har också tänkt många olagliga tankar också och överväger något eller några av dessa för jag ska klara mig ur dethär! Så är det bara. Men om någon har något tips på någon guldgruva därute så är jag mer än tacksam.
Sen måste jag börja mitt jobbsökande på allvar nu. Dethär fungerar inte längre. Jag måste kämpa mig uppåt och inte ligga och simma i kloakerna längre och hoppas på bättre tider. För det är ungefär vad jag gjort hela hösten.
Men just nu så försöker jag greppa varenda halmstrå som jag kan för att inte få en betalningsanmärkning.
Med kärlek!
Godnatt!
Plus att jag för tillfället sitter i en sån jävla knipa ekonomiskt så jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. (Ja jag brukar vara i ekonomiska knipor i mitten på månaden, men då är det utgifter som snus och diverse annat skit som jag får strunta i, detta är värre. Mycket värre.) För jag kan dra ner på snuset och kaffet ute och så vidare och så vidare. Men jag kan inte trolla fram 5 000 kronor på 10 dagar, det är näst intill omöjligt. Eller det är omöjligt om man tänker lagligt, det har jag gjort och jag har också tänkt många olagliga tankar också och överväger något eller några av dessa för jag ska klara mig ur dethär! Så är det bara. Men om någon har något tips på någon guldgruva därute så är jag mer än tacksam.
Sen måste jag börja mitt jobbsökande på allvar nu. Dethär fungerar inte längre. Jag måste kämpa mig uppåt och inte ligga och simma i kloakerna längre och hoppas på bättre tider. För det är ungefär vad jag gjort hela hösten.
Men just nu så försöker jag greppa varenda halmstrå som jag kan för att inte få en betalningsanmärkning.
Med kärlek!
Godnatt!
söndag 9 december 2007
9 December
Idag var det dags för julsånger igen, dock i mysigare lokal och mycket, mycket mindre folk i kören. Nu var det 12 personer i stället för tre klasser.
På samma sätt som igår så fyldes jag av känslor, lite avundsjuka men mest beundran. Ja idag var jag inte ens ilsken över att min egna musikalsika begåvning är obefintlig. Jag beundrade människorna som stod på koret framför mig. Men mest så beundrar jag en person, jag kommer nog aldrig sluta att beundra henne. För hon är beundransvärd. Jag kan verkligen inte förstå hur en sån pyttestor person kan genom bara sin röst berör mig så djupt, hur hon kan fylla en hel kyrkosal med toner som sprider sig i luften och tar tag i hjärtat och omlindar det med tonernas skönhet. Det är beundransvärt mina vänner, jag känner ingen annan som kan göra det.
Sen var det dags att bege sig hem, sällskap är trevligt och det ledde till en nästan 30 minuter längre promenad hem för min del, men jag klagar inte. Det var självförvållat.
"Ska du gå resten av vägen hem och tänka nu"
Det gjorde jag, eller mer försökte göra. Men det enda jag faktiskt kom fram till i mitt tänkande var att jag tänker så sjukt ostrukturerat och på så många olika saker samtidigt så jag får inte ut någonting vettigt av dem. Jag tänker inte klart en tanke innan någonting nytt kommer upp i huvudet och sen går jag tillbaka till den första tanken innan en ny kommer och så går jag tillbaka till den andra och så vidare.
Jag styrs inte så mycket av tankar, mer av känslor. Självklart så styrs de som tänker mycket av känslor också, naturligtvis. Men jag tror att det finns i dethär fallet två typer av människor, de som känner, tänker och sen talar. Sen de som känner, talar och sen tänker.
Det jag säger är inte så påverkat av tankar, därför så blir det ganska ofta lite fel också, eller när jag förklarar någonting så kan det bli lika ostrukturerat som mina tankar blir när jag väl försöker komma fram till någonting. Jag stör mig inte så mycket på det egentligen, det är nog bara det att det blir inte lika bra som det kändes när jag försöker formulera det i ord och därför så kan jag låta rätt korkad ibland. Det stör jag mig på dock.
Summan av kardemumman blir att det jag kom fram till i mina tankar på vägen hem var att jag inte är en tänkare och att det kanske är någonting som jag ska jobba på lite, för att bli lite mer strukturerad i mina uttalanden och i mitt liv.
Sen var jag faktiskt så omogen att jag tog Sanadvägen hem i alla fall och höll på att dö några gånger på kuppen, men det gjorde färden lite mer spännande.
Med kärlek!
På samma sätt som igår så fyldes jag av känslor, lite avundsjuka men mest beundran. Ja idag var jag inte ens ilsken över att min egna musikalsika begåvning är obefintlig. Jag beundrade människorna som stod på koret framför mig. Men mest så beundrar jag en person, jag kommer nog aldrig sluta att beundra henne. För hon är beundransvärd. Jag kan verkligen inte förstå hur en sån pyttestor person kan genom bara sin röst berör mig så djupt, hur hon kan fylla en hel kyrkosal med toner som sprider sig i luften och tar tag i hjärtat och omlindar det med tonernas skönhet. Det är beundransvärt mina vänner, jag känner ingen annan som kan göra det.
Sen var det dags att bege sig hem, sällskap är trevligt och det ledde till en nästan 30 minuter längre promenad hem för min del, men jag klagar inte. Det var självförvållat.
"Ska du gå resten av vägen hem och tänka nu"
Det gjorde jag, eller mer försökte göra. Men det enda jag faktiskt kom fram till i mitt tänkande var att jag tänker så sjukt ostrukturerat och på så många olika saker samtidigt så jag får inte ut någonting vettigt av dem. Jag tänker inte klart en tanke innan någonting nytt kommer upp i huvudet och sen går jag tillbaka till den första tanken innan en ny kommer och så går jag tillbaka till den andra och så vidare.
Jag styrs inte så mycket av tankar, mer av känslor. Självklart så styrs de som tänker mycket av känslor också, naturligtvis. Men jag tror att det finns i dethär fallet två typer av människor, de som känner, tänker och sen talar. Sen de som känner, talar och sen tänker.
Det jag säger är inte så påverkat av tankar, därför så blir det ganska ofta lite fel också, eller när jag förklarar någonting så kan det bli lika ostrukturerat som mina tankar blir när jag väl försöker komma fram till någonting. Jag stör mig inte så mycket på det egentligen, det är nog bara det att det blir inte lika bra som det kändes när jag försöker formulera det i ord och därför så kan jag låta rätt korkad ibland. Det stör jag mig på dock.
Summan av kardemumman blir att det jag kom fram till i mina tankar på vägen hem var att jag inte är en tänkare och att det kanske är någonting som jag ska jobba på lite, för att bli lite mer strukturerad i mina uttalanden och i mitt liv.
Sen var jag faktiskt så omogen att jag tog Sanadvägen hem i alla fall och höll på att dö några gånger på kuppen, men det gjorde färden lite mer spännande.
Med kärlek!
lördag 8 december 2007
8 December
Jag börjar tröttna på dethär nu...
Ett dygn utan någon som hellst männsklig närhet än med några decimeters avstånd gör mig galen. Nu förstår jag detdär med 11 kramar per dag. Verkligen.
Men men, jagen tillbringades med att sova lite för länge, inte göra det som förväntas av mig utan vara hemma och sanera i stället, jag mår lite smådåligt över det men jag tycker på något sätt att jag hade giltiga själ till att inte dyka upp. Men jag borde kanske ha ringt. Men men, nu gjorde jag inte det och jag orkar helt enkelt inte ha dåligt samvete för det.
När jag sanerat hela nedervåningen så tog jag den andra duschen för dagen, klädde på mig och drog iväg till Andreaskyrkan i stan med Hanna och tillhörande pappa och morföräldrar. Där hade karin coh Fia julkonsert och jag verkligen älskar julkonserter. Flerstämmig sång och hela grejen med lucia (linnen, ljus, kransar, ja ni fattar) är nog det mysigaste på året. Jag fick gåshud massor med gånger och jag blandas alltid med två kännslor, samma kännslor, varje gång också. Det ena är förundran över hur människor kan få fram så rena toner och det andra är avundsjuka för att jag själv inte har någon som hellst musikalisk talang, lite ilska kan man nog slänga in också.
Men det var rysligt fint! Tack så jättemycket Fia för biljetten!
Imorgon så ska det julbakas för hela slanten med familjen och sen så tänkte jag hinna med att gå till kyrkan och titta på luciafirandet där. Det blir säkert jättebra. Men jag måste typ gå och sova nu för att jag ska orka morgondagen i så fall. Jag har märkt det att jag sover så sjutk mycket nu för tiden, de senaste dagarna har jag sovit dryga 12 timmar per natt och ändå så är det svårt att komma upp när klockan ringer. Jag vaknar helt enkelt och stänger av den och kryper ner i sängen igen och sover typ 4 timmar till.
Det är helt galet, det måste vara årstiden!
Med kärlek!
Godnatt!
Ett dygn utan någon som hellst männsklig närhet än med några decimeters avstånd gör mig galen. Nu förstår jag detdär med 11 kramar per dag. Verkligen.
Men men, jagen tillbringades med att sova lite för länge, inte göra det som förväntas av mig utan vara hemma och sanera i stället, jag mår lite smådåligt över det men jag tycker på något sätt att jag hade giltiga själ till att inte dyka upp. Men jag borde kanske ha ringt. Men men, nu gjorde jag inte det och jag orkar helt enkelt inte ha dåligt samvete för det.
När jag sanerat hela nedervåningen så tog jag den andra duschen för dagen, klädde på mig och drog iväg till Andreaskyrkan i stan med Hanna och tillhörande pappa och morföräldrar. Där hade karin coh Fia julkonsert och jag verkligen älskar julkonserter. Flerstämmig sång och hela grejen med lucia (linnen, ljus, kransar, ja ni fattar) är nog det mysigaste på året. Jag fick gåshud massor med gånger och jag blandas alltid med två kännslor, samma kännslor, varje gång också. Det ena är förundran över hur människor kan få fram så rena toner och det andra är avundsjuka för att jag själv inte har någon som hellst musikalisk talang, lite ilska kan man nog slänga in också.
Men det var rysligt fint! Tack så jättemycket Fia för biljetten!
Imorgon så ska det julbakas för hela slanten med familjen och sen så tänkte jag hinna med att gå till kyrkan och titta på luciafirandet där. Det blir säkert jättebra. Men jag måste typ gå och sova nu för att jag ska orka morgondagen i så fall. Jag har märkt det att jag sover så sjutk mycket nu för tiden, de senaste dagarna har jag sovit dryga 12 timmar per natt och ändå så är det svårt att komma upp när klockan ringer. Jag vaknar helt enkelt och stänger av den och kryper ner i sängen igen och sover typ 4 timmar till.
Det är helt galet, det måste vara årstiden!
Med kärlek!
Godnatt!
fredag 7 december 2007
7 December
Systrar. Bröder. Jag börjar faktiskt tröttna på att hälsa er välkomna till varje inlägg, så bli inte ledsna för att jag lägger det på hyllan ett tag, det kommer troligtvis tillbaka igen när det känns mer naturligt.
Men det blev iaf en helt okej dag idag, Jag åkte till centrum, mötte Hanna utanför BR och så strosade vi runt i diverse butiker och jag blev förälskad och 1000 par skor och typ ALLA kläder på New Yorker (nyaste butiken i väsby centrum) Det är en riktigt bra affär och de hade massa snygga kläder och MÖSSOR! När jag blir rik så ska jag uppdatera min garderob!
Jag köpte också julklappar till lillebror, en blå t-shirt med en gitarr på som var ascool! Och en såndär grejsom man ska fylla i med färg med velour på, tror att det heter velourplanch eller nått. Det var Turtles på iaf! =D
Det blev ungefär bara en timmes umgänge med Hanna, det kändes för kort men det var riktigt trevligt ändå!
Sen åkte jag och hämtade Jacob, gick till Kansliet och lämnade in pappret om tränararvodet för säsongen 2005-2006 (bättre sent än aldrig eller vad sägs?) och så gick vi hem och började laga mat. Jag ringde Bella och hon kom över precis när vi stod och gjorde en kladdkaka till efterrätt.
Lillebror, om smeten:
-"Det serut som såntdär som man inte får säga..."
Den mognaste storasystern i världen aka. jag:
-"Baaaaaaaajs!" =D
Sen åt vi och det blev riktigt gott, man kan helt enkelt inte misslyckas med timjanpotatis och kyckling som är ungsbakad och penslad med min specialare. Jag kommer bli en utmärkt hemmafru, visst vill du ha mig?
Vi satt och drack kaffe och käkade kladdis och hade riktigt trevligt, min mamma är helt okej när hon är på det humöret! Jag älskar henne verkligen måste jag erkänna. Väldigt mycket tillochmed.
Jag och Bella gick en prommis hem till henne och på vägen så köpte vi cigg, så kollade vi på något dåligt program, typ Kustbevakarna och jag blev sjukt uttråkad. Vi gick upp och jag fick redan på att jag också har äckel! Fyfan! Imorgon är det jag som kommer hänga på låset när apoteket öppnar!
Jag känner mig verkligen sjukt äcklig. Men nu ska jag kissa och sen sova.
Med kärlek mina vänner!
Sov gott!
Men det blev iaf en helt okej dag idag, Jag åkte till centrum, mötte Hanna utanför BR och så strosade vi runt i diverse butiker och jag blev förälskad och 1000 par skor och typ ALLA kläder på New Yorker (nyaste butiken i väsby centrum) Det är en riktigt bra affär och de hade massa snygga kläder och MÖSSOR! När jag blir rik så ska jag uppdatera min garderob!
Jag köpte också julklappar till lillebror, en blå t-shirt med en gitarr på som var ascool! Och en såndär grejsom man ska fylla i med färg med velour på, tror att det heter velourplanch eller nått. Det var Turtles på iaf! =D
Det blev ungefär bara en timmes umgänge med Hanna, det kändes för kort men det var riktigt trevligt ändå!
Sen åkte jag och hämtade Jacob, gick till Kansliet och lämnade in pappret om tränararvodet för säsongen 2005-2006 (bättre sent än aldrig eller vad sägs?) och så gick vi hem och började laga mat. Jag ringde Bella och hon kom över precis när vi stod och gjorde en kladdkaka till efterrätt.
Lillebror, om smeten:
-"Det serut som såntdär som man inte får säga..."
Den mognaste storasystern i världen aka. jag:
-"Baaaaaaaajs!" =D
Sen åt vi och det blev riktigt gott, man kan helt enkelt inte misslyckas med timjanpotatis och kyckling som är ungsbakad och penslad med min specialare. Jag kommer bli en utmärkt hemmafru, visst vill du ha mig?
Vi satt och drack kaffe och käkade kladdis och hade riktigt trevligt, min mamma är helt okej när hon är på det humöret! Jag älskar henne verkligen måste jag erkänna. Väldigt mycket tillochmed.
Jag och Bella gick en prommis hem till henne och på vägen så köpte vi cigg, så kollade vi på något dåligt program, typ Kustbevakarna och jag blev sjukt uttråkad. Vi gick upp och jag fick redan på att jag också har äckel! Fyfan! Imorgon är det jag som kommer hänga på låset när apoteket öppnar!
Jag känner mig verkligen sjukt äcklig. Men nu ska jag kissa och sen sova.
Med kärlek mina vänner!
Sov gott!
torsdag 6 december 2007
6 December
Idag är en "såndär" dag...
Mamma väckte mig vid sjutiden och påminde om att jag skulle hämta Jacob.
-"Då säger jag att du hämtar honom senast halv fyra"
Är det sista jag minns, sen vaknade jag 10:50 och insåg att FAN jag har sovit bort hela jävla skoldagen!!!
Så nu har jag suttit här i mer än en imme i pyjamas och lyssnar på Vivaldi och inte ens fått på mig kläder... Jag funderar dock på att göra det nu och städa i mitt rum innan jag ska hämta knodden. Så jag har gjort något vettigt av denhär dagen.
Jag HATAR när det blir såhär!
Mamma väckte mig vid sjutiden och påminde om att jag skulle hämta Jacob.
-"Då säger jag att du hämtar honom senast halv fyra"
Är det sista jag minns, sen vaknade jag 10:50 och insåg att FAN jag har sovit bort hela jävla skoldagen!!!
Så nu har jag suttit här i mer än en imme i pyjamas och lyssnar på Vivaldi och inte ens fått på mig kläder... Jag funderar dock på att göra det nu och städa i mitt rum innan jag ska hämta knodden. Så jag har gjort något vettigt av denhär dagen.
Jag HATAR när det blir såhär!
6 December
Systrar. Bröder. Välkommna!
Jag är nyss hemkommen, alldeles för sent för att det ska vara okej för att ha en skoldag imorgon. Men jag känner att det är värt den sena hemkomsten. För runt 22 tiden när de flesta gått hem så satt jag, Hanna och Jocke kvar i andaktsrummet och pratade lite, ett tag senare så insåg vi att sofforna var skönare så vi flyttade oss dit. Jocke, Hanna och Mimmi diskuterade vilt och jag satt mest och lyssnade, det kändes väldigt bra att göra precis det. Sitta och iakta och lyssna. Det jag tänkte säga sades ändå, men i mycket mer välformulerade uttryck som jag inte ens i mina vildaste drömmar skulle kunna uttrycka så välformulerat själv.
Det förde dock mina tankar tillbaka till högstadiet, då ansågs jag vara mycket välinformerad, intelektuell och allmänbildad. Nu känner jag mig mest som en tönt som tror att hon är smart.
Vart försvan den Jessica som var sådär allmänbildad och välformulerad? Hon som levde för 22 nyheterna och som läste morgontidningen slaviskt varje morgon?
Jag tror att det har med två olika saker att göra. Under den tiden i mitt liv så gjorde jag inte så mycket mer än att gå i skolan och träna. Jag hittade meningen med livet i att hela tiden uppdatera mig med samhällsinformation. Jag visste inte riktigt vem jag var, det vet jag ännu inte, men jag har en störren inblick i vem jag kanske kommer att utvecklas till att bli. Men i alla fall, jag hittade en identitet i informationen som jag matade mig själv med, jag blev den smarta och allmänbildade, hellre än ingenting alls. Som jag hade varit om jag inte matat mig med så mycket information.
Nu har jag en identitet som är mer, hon dendär sociala pricken som alltid har något för sig. För så mycket socialt liv hade jag inte i högstadiet, det kom i slutet på nian och i början på gymnasiet och har bara växt sig starkare och starkare med åren.
Jag tror också att det har att göra med att i högstadiet så hade jag en lärare i SO som uppmuntrade mig till att söka mer information och gav mig feedback och tips på saker jag kunde läsa och fördjupa mig i, vi hade många långa och trevliga samtal och livet och allting. Vilket fick mig att känna att jag behövde uppdatera mig hela tiden för att inte förlora det. För på den tiden så var varje person som pratade med mig som inte var min familj eller ett par i basketlagen mycket viktiga för mitt självförtroende, jag fick på så sätt veta att jag faktiskt var en person, jag var inte osynlig som jag ofta kände mig då.
Men frågan är om jag saknar att kännas igen om "hon det allmändbildade och välformulerade"?
Ja lite får jag då svara, för jag insåg ikväll att jag avundades och blev lite smått arg på mig själv för att jag kände att jag inte hade något vettigt att tillföra diskutionen. För jag tycker lika mycket om att ha långa och intressanta samtal nu, som då. Men då kunde jag tillföra något utan att känna mig som en idiot, som jag gör nu. Det har absolut ingenting med personerna som för samtalet med att göra, utan med mig själv och det faktum att jag inser att jag är sjukt ouppdaterad nu förtiden.
Jag tror att jag ska börja läsa lite djupare böcker än Danielle Steel och börja läsa morgontidningen faktiskt.
Det får vara allt för mig ikväll.
Så systrar och bröder
med kärlek!
Godnatt!
Jag är nyss hemkommen, alldeles för sent för att det ska vara okej för att ha en skoldag imorgon. Men jag känner att det är värt den sena hemkomsten. För runt 22 tiden när de flesta gått hem så satt jag, Hanna och Jocke kvar i andaktsrummet och pratade lite, ett tag senare så insåg vi att sofforna var skönare så vi flyttade oss dit. Jocke, Hanna och Mimmi diskuterade vilt och jag satt mest och lyssnade, det kändes väldigt bra att göra precis det. Sitta och iakta och lyssna. Det jag tänkte säga sades ändå, men i mycket mer välformulerade uttryck som jag inte ens i mina vildaste drömmar skulle kunna uttrycka så välformulerat själv.
Det förde dock mina tankar tillbaka till högstadiet, då ansågs jag vara mycket välinformerad, intelektuell och allmänbildad. Nu känner jag mig mest som en tönt som tror att hon är smart.
Vart försvan den Jessica som var sådär allmänbildad och välformulerad? Hon som levde för 22 nyheterna och som läste morgontidningen slaviskt varje morgon?
Jag tror att det har med två olika saker att göra. Under den tiden i mitt liv så gjorde jag inte så mycket mer än att gå i skolan och träna. Jag hittade meningen med livet i att hela tiden uppdatera mig med samhällsinformation. Jag visste inte riktigt vem jag var, det vet jag ännu inte, men jag har en störren inblick i vem jag kanske kommer att utvecklas till att bli. Men i alla fall, jag hittade en identitet i informationen som jag matade mig själv med, jag blev den smarta och allmänbildade, hellre än ingenting alls. Som jag hade varit om jag inte matat mig med så mycket information.
Nu har jag en identitet som är mer, hon dendär sociala pricken som alltid har något för sig. För så mycket socialt liv hade jag inte i högstadiet, det kom i slutet på nian och i början på gymnasiet och har bara växt sig starkare och starkare med åren.
Jag tror också att det har att göra med att i högstadiet så hade jag en lärare i SO som uppmuntrade mig till att söka mer information och gav mig feedback och tips på saker jag kunde läsa och fördjupa mig i, vi hade många långa och trevliga samtal och livet och allting. Vilket fick mig att känna att jag behövde uppdatera mig hela tiden för att inte förlora det. För på den tiden så var varje person som pratade med mig som inte var min familj eller ett par i basketlagen mycket viktiga för mitt självförtroende, jag fick på så sätt veta att jag faktiskt var en person, jag var inte osynlig som jag ofta kände mig då.
Men frågan är om jag saknar att kännas igen om "hon det allmändbildade och välformulerade"?
Ja lite får jag då svara, för jag insåg ikväll att jag avundades och blev lite smått arg på mig själv för att jag kände att jag inte hade något vettigt att tillföra diskutionen. För jag tycker lika mycket om att ha långa och intressanta samtal nu, som då. Men då kunde jag tillföra något utan att känna mig som en idiot, som jag gör nu. Det har absolut ingenting med personerna som för samtalet med att göra, utan med mig själv och det faktum att jag inser att jag är sjukt ouppdaterad nu förtiden.
Jag tror att jag ska börja läsa lite djupare böcker än Danielle Steel och börja läsa morgontidningen faktiskt.
Det får vara allt för mig ikväll.
Så systrar och bröder
med kärlek!
Godnatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
