21 December

Jag satt precis och läste ett blogginlägg i Hannas blogg som handlade om hennes farmor och att hon saknade henne.
Jag märkte det inte medan jag läste utan när jag läst klart, att jag satt och grät tyst framför datorskämen. Stora tårar rullar ner för mina kinder och jag kan inte stoppa dem, det kommer bara mer och mer ju mer jag tänker på det. Jag saknar också min farmor något så ohyggligt mycket. Just farmor, min älskade lilla farmor med en höftprotes och sin krycka, med sina pappiljotter och sina älskade rododenderon, min farmor som kokade tomatsås till pizzan redan på förmiddagen när vi skulle äta pizza på kvällen

"Om det får stå och sjuda länge så blir det godare" sa hon alltid med sin mjuka röst med en ytterst ytterst litenbrytning på Österbottniska (mumintrollsfinska)

Jag minns när jag var liten, typ 7 eller yngre. Redan då var jag rädd för Bosse och för farfar. De är av samma skrot och korn de två. Farmor förstod att jag var rädd och jag satt i hennes knä och grät, hon höll om mig hårt, vaggade mig och sjöng med sin fina, mjuka röst, samma sång, om och om igen, varje gång

"Ro, ro till Fiskeskär
många fiskar får vi där
Gäddan den stora
Braxen den goda
Hugg av stjärten
stopp i pössn'
spara hem till jul och påsk och pingst
och alla små helgdagar."

Det var min farmors favoritsång, det tråkiga är att jag inte kommer ihåg melodin ordentligt. Det var så länge sen som hon sjöng den för mig, säkert 11-12 år sen. Just nu skulle jag kunna ge vad som hellst för att få sitta i min farmors knä, bli omfamnad och vaggad och få höra henne sjunga.

Verkligen, vad som hellst.

Men hon blev sjuk, min älskade farmro blev sjuk. Hennes första stroke fick hon när jag var runt 8. Hon fyllde 70 den våren och jag minns när vi var på sjukhuset för att ge henne blommor och gratta henne. Men hon var inte vaken. Det var knappt att jag gick in i hennes rum på sjukhuset. För när jag såg henne ligga helt stilla, med det grå håret, som brukar vara så fint fixat av pappiljotter och hårspray, ligga okammat runt hennes huvud i sjukhussängen, att se hennes ansikte när hon sov, hon hade ett uttryck av smärta med ändå fridfullhet i ansiktet. Synen av min farmor i sjukhussängen och hennes krycka som hon alltid hade med sig brevid fick mig att börja gråta. Så jag satt i sjukhuskorridoren och grät.

Sen så fick hon och farfar flytta ifrån huset i Skokloster. Då förstod jag vad det var alla vuxna runt omkring mig försökte säga, att farmor är sjuk och kanske inte finns så länge till. Då förstod jag att det var slut på bastubaden på lördagar, bara farmor och jag, vi skulle inte baka pizza tillsamans, bara hon och jag och vi skulle inte sitta och virka tillsamans, bara hon och jag.

Men farmor kvicknade till efter den första stroken, hon och farfar bodde på ett äldreboende i Bålsta. De hade en egen lägenhet och farmor satt i rullstol. Men hon var den samma farmodern som jag haft innan. Lika glad och snäll och vi satt faktiskt ibland och virkade tillsamans i henens och farfars lägenhet på äldreboendet och ibland så sjöng vi, samma sång, om och om igen. Det var tider det.

Men något år senare, på julafton, så var vi där och hälsade på, vi fick julklappar och vi hade det mysigt, jag och farmor, Jocke, Bosse och farfar. Men sen blev det kväll och vi åkte tillbaka till Skokloster.
Morgonen efter så rinde de från äldreboendet och sa att farmor var dålig, riktigt dålig. Hon låg på sjukhuset i Enköping. Samma sjukhus som tidigare. Vi åkte dit och hälsade på. Men hon var inte vaken. Hon skulle aldrig mer vakna upp ordentligt och vara farmorn som jag brukade virka tillsamans med eller den farmorn som tjatade på att jag inte skulle sminka mig att jag var den finaste kickan i världen utan att jag behövde måla mig (ja, kickan. Det är inte en felstavning på flickan, utan hon sa kickan, jag var hennes lilla kicka) eller den farmorn som tjatade på mig att jag skulle börja spela fiol nu när jag kunde grunderna i notläsning.

Farmor blev flyttad till en annan del av äldreboendet. Där det var personal dygnet runt och hon hade bara ett litet rum som var hennes. Där bodde hon, hon pratade nästan aldrig, man förstod inte var hon sa, allt var så grötigt och första gången vi var där och hälsade på efter hennes stroke och sjukhusvistelse så kände hon inte igen mig, eller Bosse, varken hennes lilla kicka eller hennes son kände hon igen. Hon blev bara rädd och gjorde ifrån sig massa grymtande ljud. Då tog jag hennes hand när Bosse och Jocke gått ut och sjöng fiskeskär för henne. Jag såg en glimt av ett leende i hennes ögon och mingiporna rörde sig lite. Hon igen mig!

Men hon blev aldrig bra igen. Men vi fortsatte att åka dit och varje gång blev hon rädd och varje gång så tog jag hennes hand och sjöng fiskeskär för henne och hon kom ihåg igen. Samma visa, varannan söndag om och om igen.

Jag fick veta drygt ett år senare att hennes sista sjukhusvistelse berodde på att hon hade fått för många sömntabletter av sjuksystrarna på äldreboendet. Hon hade ringt på dem många gånger under kvällen för att hon bara villa ha lite sällskap, min farfar var inte mycket till julsällskap. Han var en ganska bitter herre, medan min farmor var tvärt om. Och när hon bara velat ha någon att prata med på julafton så hade de gett henne för många medeciner i för stora doser så hennes kropp hade sagt ifrån och aldrig blivit bra igen.

Tills en dag, den 24 juni 2003 det var en tisdag, då hade jag varit på träningen som alltid och när jag kom hem så såg Magnus mycket besvärad ut och sa att Bosse hade ringt. Då förstod jag direkt vad som hänt. Min farmor var död och jag sjönk ihop i en gråtande hög på golvet och skrek och grät om vart annat. Hon blev aldrig bra igen.
Jag skulle aldrig mer få ta hennes hand och sjunga fiskeskär för henne när hon blev rädd, precis som hon hållit om mig och sjungit när jag var rädd. Vi skulle verkligen aldrig mer baka pizza i köket i Skokloster, hon skulle aldrig mer stå på trappen utanför bastun i vinterkylan och skratta åt hur jag och Jocke rullade och brottades i snön efter att vi bastat, hon skulle aldrig mer applådera när vi lekte cirkus och gjorde massa tokigheter i hög fart på gungorna men framför allt, hon skulle inte bli frisk nnog så att hon kunde sjunga fiskeskär för mig en gång till. Inte en enda. Hon var borta, hon är borta för alltid.

Jag saknar henne så otroligt mycket och det gör ont i hjärtat.

"I en illusion finns evigt liv
I en illusion finns evig tid
I en illusion finns du
Under hela mitt liv"

Det var det sista jag sade till min farmor, precis innan jag kastade ner blomman på hennes kista som låg i graven.

Min älskade lilla, lilla farmor
Mary Alvina Rönnqvist
som dog den 22 juni 2003
en sorgens sommardag.

Med kärlek

God Jul