9 December

Idag var det dags för julsånger igen, dock i mysigare lokal och mycket, mycket mindre folk i kören. Nu var det 12 personer i stället för tre klasser.
På samma sätt som igår så fyldes jag av känslor, lite avundsjuka men mest beundran. Ja idag var jag inte ens ilsken över att min egna musikalsika begåvning är obefintlig. Jag beundrade människorna som stod på koret framför mig. Men mest så beundrar jag en person, jag kommer nog aldrig sluta att beundra henne. För hon är beundransvärd. Jag kan verkligen inte förstå hur en sån pyttestor person kan genom bara sin röst berör mig så djupt, hur hon kan fylla en hel kyrkosal med toner som sprider sig i luften och tar tag i hjärtat och omlindar det med tonernas skönhet. Det är beundransvärt mina vänner, jag känner ingen annan som kan göra det.

Sen var det dags att bege sig hem, sällskap är trevligt och det ledde till en nästan 30 minuter längre promenad hem för min del, men jag klagar inte. Det var självförvållat.

"Ska du gå resten av vägen hem och tänka nu"

Det gjorde jag, eller mer försökte göra. Men det enda jag faktiskt kom fram till i mitt tänkande var att jag tänker så sjukt ostrukturerat och på så många olika saker samtidigt så jag får inte ut någonting vettigt av dem. Jag tänker inte klart en tanke innan någonting nytt kommer upp i huvudet och sen går jag tillbaka till den första tanken innan en ny kommer och så går jag tillbaka till den andra och så vidare.
Jag styrs inte så mycket av tankar, mer av känslor. Självklart så styrs de som tänker mycket av känslor också, naturligtvis. Men jag tror att det finns i dethär fallet två typer av människor, de som känner, tänker och sen talar. Sen de som känner, talar och sen tänker.
Det jag säger är inte så påverkat av tankar, därför så blir det ganska ofta lite fel också, eller när jag förklarar någonting så kan det bli lika ostrukturerat som mina tankar blir när jag väl försöker komma fram till någonting. Jag stör mig inte så mycket på det egentligen, det är nog bara det att det blir inte lika bra som det kändes när jag försöker formulera det i ord och därför så kan jag låta rätt korkad ibland. Det stör jag mig på dock.
Summan av kardemumman blir att det jag kom fram till i mina tankar på vägen hem var att jag inte är en tänkare och att det kanske är någonting som jag ska jobba på lite, för att bli lite mer strukturerad i mina uttalanden och i mitt liv.

Sen var jag faktiskt så omogen att jag tog Sanadvägen hem i alla fall och höll på att dö några gånger på kuppen, men det gjorde färden lite mer spännande.

Med kärlek!