22 Mars- 1½ års tystnad nu är bruten

Jag stod nyss uppe i köket och pratade med mamma och mormor.
Då säger mamma-"Där kommer din pappa"
Jag tittar ut och ser mannen som är min far gå mot ytterdörren, förvirringen är total och jag säger bara
"Jag vill inte ha honom här"
Men mamma puschar mig att i alla fall öppna dörren och det gör jag. 1½ års tystnad blev nu bruten, det känndes knäppt och allt jag tänkt att jag skulle säga när jag såg honom igen försvann och jag bara stod där i dörröppningen och kände mig dum. Jag kunde ju inte bjuda in honom, det vill varken jag eller mamma. Så det blev till att stå i dörrhålet och få två presenter. En jättefin klocka och ett presentkort på H&M.

Just nu så är jag så galet förvirrad, jag hade ju vant mig vid att han inte fanns i mitt liv. Över att han inte verkade vilja finnas i mitt liv. Och nu helt plötsligt så vill han vara en del i mitt liv igen. Det känns så fel, så konstigt.

Sen blev ju midnattsmässan en jävla flopp också. Även om jag inte försöker utstråla det, så finns det en extrem osäkerhet på mig själv inom mig och jag hatar den, jag hatar den mer än någonting annat. När jag insåg hur fel det blev så ville jag bara smyga ut ur sakrestian och försvinna, men jag satte mig i kyrkbänken igen och ville bara sjunka igenom den istället. Fan vad jag skämdes! Jag skämms fortfarande. Fyfan!

Nu har det tagit mig sen 17-tiden att skriva dethär inlägget och det är den längsta tiden som ett bloginlägg har tagit. Men vadfan. En flopp det också.

Jag hatar floppar.