14 Maj

Det verkar på dig som om du tror att jag bara lever livet. Att jag älskar min livssituation och hur mitt liv ter sig just nu.
Du ser bara det du känner, en mamma som hjälpt sin dotter när hon verkligen behövt det och nu bara är sjukt åsidosatt.

Sanningen är den att jag hatar min livssituation, jag hatar att jag behövde krypa tillbaka till dig och be om hjälp när jag tagit det stora steget ut i världen (men jag kan heller inte tacka dig nog för att du tog mig tillbaka med öppna armar) jag hatar att jag har skulder över öronen och räkningar från förra månaden som ligger och samlar damm för att det inte finns en krona över att betala dom med, jag får ångest när jag tänker på att jag säkert har fogden i hälarna snart som flåsar mig i nacken. Jag hatar att jag inte har någon ork att göra någonting med mitt liv, jag hatar att jag gråter mig till sömns och att sömnen förföljs av mardrömmar igen. Jag är ständigt iakttagen och han är överallt. Jag kommer inte ifrån honom. Jag har sagt FUCK YOU rätt ut så många gånger, men han skrattar mig bara rätt upp i ansiktet så att spottet duschar mitt ansikte, gång på gång. Det är lönlöst. Han har förstört mitt liv, totalt, han är alltid där. Som en mörk skugga som ingen lampa eller sol i världen kan få att försvinna.

Du ser inte min fasad, du ser inte min kamp, varje dag, samma visa. Otroligt övertänd på jobbet för att ingenting ska glänsa igenom, att ingen ska undra. För att det inte ska sippra igenom och synas. För att ingen ska se min svaghet, min brist på sömn och normala matvanor.
Du ser inte min ångest över att jag inte har en krona att betala er för att jag bor här, du ser inte att jag håller mig ifrån dig för att tanken på hur lite jag kan göra för att säga tack ger mig sån ångest och sånt mörker i själen att det är lättare att inte ens se dig.
Jag vill ge dig så mycket, säga så mycket men jag kan inte. Det bara gnager i själen och värker i hjärtat.

Det handlar inte om att jag är lat, verkligen inte. Det är bara så mycket som trycker på att jag inte vet vart jag ska börja... Tar det någonsin slut?

Shit, jag orkar inte. Det växer sig starkare och skarkare och varje försök att vända andra kinden till ger mig bara ännu en mental örfil.
Det går inte att förklara. Det känns så fjortisemo hela denhär skiten. Men jag försöker ta mig upp ur smutsen, men varje gång så bara snubblar jag på leran igen och ramlar och nästan kvävs.

Nu måste jag sova, får INTE försova mig imorgon.

One Love!

Idag var det 4 år och 4 månader sen du förstörde mig för alltid. Lång tid men inte mycket har ändrats.